En liten novell som handlar om en prepper och hans familj, tack @svenskprepper för korrläsning och titel 🙂

Som vanligt vaknar jag av att Leo smyger upp för trappan för att göra någon variant av frukost innan han går till skolan. Hunden tassar genast upp och hälsar på honom. Jag hör kylen öppnas, och sedan stängas, ”pappa”, hör jag honom säga försiktigt eftersom han vet att jag brukar vakna lätt, jag går upp och frågar vad det är, ”strömmen har gått, är mjölken ok tror du?”, jag kontrollerar och säger att den är nog ok fortfarande, den är fortfarande ganska kall.

Utomhustermometern visar på -11 grader och det har kommit ett lätt lager med snö under natten, det är grått och trist som vanligt. Golvet är lite ljummet fortfarande, undrar hur länge det dröjer innan det är kallt här? Jag går ner och kontrollerar om jordfelsbrytaren har löst ut, vilket den inte har, och säkringarna är ok. Det är ljust ute, men jag ser inga lampor tända någonstans i området, Prepptest! tänker jag genast och undrar hur länge strömavbrottet kommer vara.

Jag hör någon spola i toaletten och märker genast att något är fel, det låter inte pssssssshh när toaletten borde fyllts på som vanligt, jävlar! jag har extra tomma dunkar som jag ”tänkte fyllt på” på hyllan men glömt att göra. Jag kontrollerar ändå om vattnet slutat rinna, vilket det har, det rosslar bara lätt när jag vrider på kranen. Ok, jag har sparat en del vatten för ett litet tag iallafall på hyllan sedan tidigare, hur mycket är det? kanske 80 liter?

Men det känns inte bra, vattnet har aldrig tidigare slutat på grund av strömavbrott, hur många timmar har det varit borta egentligen? Jag försöker nå vattenfalls sidor på mobilen för att se hur stort område som är drabbat, men mobilen får ingen nätkontakt, ingen täckning. Nu får jag en oro i magen jag inte haft tidigare, hur illa är det egentligen? ”Hejdå” säger Leo innan han går till skolan, hejdå, ha det så bra idag, svarar jag tankspritt. Det kanske bara är Telianätet som är drabbat, tänker jag och bootar upp min mobila wifi som har en annan operatör, ingen kontakt där heller.

Felicia vaknar och går upp, och jag hör strax ”det finns inget vatten i kranen!” Jag hämtar några av mina fyllda dunkar och ställer en vid handfaten på toaletten och en köket, här, säger jag och visar hur mycket som är lagom att vrida på kranen så det inte sprutar ut för mycket vatten ur dunken. Låt bli att spola i toaletten ett tag ok? föreslår jag samtidigt som jag funderar på hur jag gör kaffe enklast. Jag kokar upp vatten med en trangiabrännare och en vanlig kastrull, det tar en stund. Dottern får i sig lite oboy och flingor och går sedan iväg till skolan hon med.

Efter att jag sakta hällt det varma vattnet över kaffepulvret sitter jag med min kopp och funderar, och hör ytterdörren öppnas igen. Bägge barnen kommer hem, ”Det är fullt med folk på pendeln, tågen går inte sa vakten, är det ok om vi stannar hemma idag?”, visst, gör det, säger jag, ni får läsa matte hemma idag, ok? ni kan ändå inte spela på datorn nu, ”okej” säger de utan protester, till min förvåning.

Ok, det är kanske ett riktigt prepptest ändå, tänker jag när jag plockar fram min lilla handvevade radio som visar sig vara urladdad, märker jag irriterat, och tar istället fram hörlurssladdar till min backup-mobil som har radio i sig. Den tar en evighet att boota upp känns det som. Jag startar radio-appen och funderar på var jag skrev ner radiofrekvenserna någonstans, vilken kanal var det nu som rapporterar händelser? skitsamma, jag söker igenom och ser vad jag hittar. Den hittar ingenting, alls. Jag kollar sladden och söker igenom igen, utan resultat, så jävla skumt!

Den där pockande oroskänslan får mig att mentalt gå igenom mina matförråd, de räcker nog någon månad eller två med tråkig mat, tror jag? jag har inte gjort en inventering på länge, så jag vet inte riktigt? men kylen skulle behövas fyllas på med färskvaror. Jag går ner till bilen och åker till affären, men kommer inte långt alls innan det är totalt stopp i trafiken. Det är bilar överallt, och alla som sitter i dem ser sura och trötta ut, jag backar upp på en infart och kör hem igen och bestämmer mig för att gå till affären istället, det är inte så långt, jag beslutar att ta med mig en av barnens cyklar så jag kan hänga fler matkassar på den så jag slipper bära så mycket.

Utanför affären står det ganska många människor, men därinne är det mörkt och dörrarna är låsta och stängda, såklart. Jävla strömavbrott. En pappa från skolan är där bland de andra. ”Kom du inte heller iväg till jobbet idag Bengt?” frågar han, trots att han nog vet att jag brukar sitta hemma och jobba, jag har för mig jag sagt det iallafall, -nä, det verkar vara totalt stopp i pendeln idag, barnen kom hem med. ”Jag tänkte passa på och handla när jag ändå var hemma, upptäckte att jag inte har till middagen ikväll, men det verkar ju helstängt”, säger han. -Får du någon täckning på din mobil? frågar jag, ”nä det verkar stendött”

Jag beslutar mig för att åka hem igen, men tar en extra runda till den andra mataffären lite längre bort, den är stängd med visar det sig.

Hemma igen hör jag barnen tjoa och skratta, och ser att de plockat fram ett brädspel jag inte ens minns att vi köpt, det ser så himla mysigt ut att se dem umgås och ha roligt tillsammans att jag låter bli att fråga om de läst någon matte medans jag var borta, strömavbrott är fan bra ibland, tänker jag.

Det luktar inte gott på dasset men ingen där hemma erkänner sig skyldig till nummer två och tittar oförstående på mig när jag frågar. Jag hämtar en dunk med fulvatten som jag sparat från poolen sedan sommaren. Klordunkarna är perfekt för sånt, men fan vad tunga de är! Det är ett mindre helvete att försöka fylla på toaletten med vatten ur den dunken så jag kan spola, så jävla otymplig. Varför lyssnade jag inte på prepperförslagen om små dunkar ”25-liters är alldeles för tunga”, dumma tjurskalle, tänker jag om mig själv när jag spiller vatten på golvet och funderar på hur länge avloppet fungerar när vattnet och strömmen inte fungerar. Jag bestämmer mig för att gå och titta på brunnarna nedanför backen för att se hur det står till, sist det var stopp i avloppet så rann det upp otrevligheter därifrån.

Där nere möter jag några bekymrade grannar som står och beskådar det jag tänkte kontrollera, det bubblar redan upp skit och papper från avloppet nere i gatan. ”Nämen hej Bengt” säger Bondesson, som är en äldre herre som bor ett hus bort, ”är det din skit det där?” skrockar han och börjar berätta en anekdot om hur dikena användes som avloppsavledning när han flyttade in i området. Efter ett tag kommer vi fram till att vi behöver nog gå runt och prata med alla grannar som vi tror sitter på samma avlopp och be dem att inte spola eller använda avlopp i dusch och kranar. Jag föreslår att vi kanske kan iallafall spola ut gråvatten från disk och eventuella duschar man kan ta, och de nickar lite instämmande när de inser att det blir lättare för dem med, vattnet rinner mycket riktigt ner i diket bredvid och verkar forslas bort, men skiten beslutar vi att inte spola ut.

Barnen blir inte speciellt glada när jag föreslår att de får skita i en påse på toaletten och kissa i en separat hink, ”men fan vad jobbig du är? Säger Leo, kan vi inte bara hälla vatten i dasset som du gjorde innan när jag skitit” säger han och tittar skyldigt upp innan han fortsätter med att muttra lite om jobbiga pappa och korkade idéer.

”Vad blir det för lunch”, kommer snart frågan från barnen, -ni kanske kan ta mackor eller flingor idag så slipper jag böka med spritköken, det är jobbigt att diska med, säger jag samtidigt som jag kommer på att jag ju faktiskt har ett lager med papptallrikar och plastmuggar avsedda för just de här tillfällena för att slippa diska. Jag plockar fram dem och säger att när de här är slut, så får ni diska för hand, så använd dem sparsamt. Det argumentet fungerade tidigare när vi hade en trasig diskmaskin, plastmuggarna höll i evighet för dem då.

Det börjar mörkna ute, och det känns märkbart svalare i de yttre rummen i huset när jag går runt och inspekterar, jag kanske ska montera ihop den där jula-fotogenkaminen? tänker jag samtidigt som jag går runt till mina små gömmor och plockar fram flaskor med fotogen, det resulterar i ca 15 liter, det ser ganska futtigt ut. Kaminen monteras ihop under ljuset från min pannlampa, och jag funderar på hur många batterier jag har? Mina uppladdningsbara ligger i kylen, trots att jag fick rekommenderat att man inte längre behöver ha dem där, och mina powerbanks är fulladdade. Jag kan ladda upp de små via powerbanken med min usb-drivna batteriladdare så pannlampan kan fortsätta fungera, jäklar vad smidigt det fungerar med en sån tänker jag. Barnen får varsin ficklampa med till sina rum.

Jag tittar ut över området nedanför mig och ser flackande ljus från många fönster, men vägarna är svarta, har inte de batteribackup? tänker jag. Jag ställer mig på balkongen och ser mig omkring, det är kallt, och tyst! suset från vägen är nästan borta, larmet från tåg och bussar och utryckningsfordon är borta, och himlen är mörk och stjärnklar som jag aldrig sett den tidigare, det ser fantastiskt ut! jag ser vintergatan som jag bara gjort i sommarstugan vid kusten när jag var liten.

Samtidigt som jag funderar på vad som har hänt så behöver jag fundera på vad jag ska laga till middag, kylen börjar bli lite ljummen märker jag, och beslutar att flytta alla matvarorna till kryprummet som håller några få plusgrader på vintern, hoppas där inte finns möss bara. Undrar hur många plastpåsar jag har? Frysen är fortfarande ganska frusen, så den får vänta tills i morgon tänker jag och märker att jag redan planerar mentalt för att strömavbrottet kommer vara länge. Barnen får köttbullar och makaroner som tillagas på köksbordet på två spritkök, det luktar i hela köket av spritförbränningen och matlagningen, och jag vädrar, det blir genast kallare i köket. Barnen och jag äter medans de fipplar med sina telefoner, -ni har inget nät va? frågar jag, ”nä, kan du fixa wifi med din mobila wifi tror du?”, jag skakar på huvudet och ryser lite av kylan från det öppna fönstret.

Natten är väldigt mörk och väldigt tyst, inga små sus från ventilationen, inga element som susar eller knäpper, inga ledningar som låter, man hör tydligt en och annan bil som susar förbi på vägen. Det är varmt och skönt under täcket men börjar bli ganska kyligt i sovrummet nu, det är ok eftersom jag gillar att sova svalt, men det känns lite som att vara på scoutläger som när man var ung. Jag får fixa med värmen i morgon.

Jag har laddat min mobil med en powerbank på natten och alarmet brummar som vanligt på morgonen och jag går upp. När jag tittar ut genom fönstret ser jag att det snöat ordentligt under natten, jag ser även fotspår i snön som går från skogen till parkeringen och får genast onda aningar. Jag tar med mig hunden ut och går mot bilen, tanklocket är uppbrutet! Jävla skit, har de slangat min diesel nu? Mycket riktigt, tanken visar nästan tomt när jag vrider på tändningen.

Jag går upp och inspekterar mitt dieselförråd i utrymmet som jag kallar för verkstaden som blev över när vi byggde till, lika mycket diesel som vatten, 80 liter där med. Jag fyller upp tanken på generatorn och kollar så slangen jag kopplat till avgasröret hänger ut genom ventilationshålet i väggen, och provar om den går igång, batteriet i den orkar inte dra igång den innan det laddas ur, och jag får använda startsnöret ganska många gånger innan den går igång. Nu märker jag hur mycket den bullrar när allt annat är tyst omkring och jag stänger av den, vi får köra på mina fritidsbatterier ett tag tills de behöver laddas med generatorn. Jag går och inspekterar min enda solcell som försiktigt tittar fram under snötäcket som jag genast borstar bort så den kan fungera igen. Invertern lyser fint när jag drar igång den mot batterierna och jag plockar fram grendosor och förlängningssladdar och börjar att dra kontakter till barnens rum, vardagsrummet och köket, främst är det tänkt till belysning, men barnen kommer nog vilja köra sina datorer på det med, får se hur bra det fungerar helt enkelt.

Jag funderar på om jag istället borde flytta deras madrasser till vardagsrummet och sätta upp byggplast eller filtar för att avgränsa rummet lite? Så kan man spara värmen till ett rum? Jag gör så istället medan barnen klagar högljutt över tilltaget, men jag ser att de sitter med sina ytterkläder på sig redan och håller fast vid beslutet.
-kan någon av er passa huset så går vi andra till affären? Så ser vi om de håller öppet nu eller inte. Felicia gick med på att vara hemma (hon fick reda på att hennes ritplatta till datorn hade ström igen) och jag och Leo tog varsin tom ryggsäck och började gå.

Nedanför backen är det smått kaotiskt, vägarna är såklart oplogade men ändå har flera begett sig ut på vägarna och har fastnat och blockerar åt alla håll. ”ska ni ut och vandra?” frågar grannen som jag aldrig minns namnet på i det gröna huset, – nä vi tänkte se om affären har öppnat idag, svarar jag. Flera av personerna som är ute och försöker få bilarna att rulla tittar upp, och det blir genast en lite obehaglig stämning. Det blir snart en flock med människor som slår följe med oss, och fler som hänger med på vägen, jag hör konversationer i stil med ”han tänkte öppna affären säger de” och jag får ögonkast från personer omkring mig då och då, och jag får lust att bara skita i det och gå hem, vilket jag inte gör.

När vår flock kommer fram till affären möts vi av en folkmassa som pratar ganska upprört med en handfull poliser som verkar stå vakt framför de låsta dörrarna. Jag tränger mig fram genom folkmassan och frågar den närmaste polisen – vet du vad som händer? ”backa undan! Affären är stängd” – nej jag menar med strömavbrott och ingen radio, har ni information om vad som hänt? ”ni behöver inte oroa er, information kommer snart, backa undan nu!”
Jag nickar åt sonen och vi smyger sakta undan flocken med upprörda människor, jag funderar på om vi kan komma in via taket från parkeringsgaraget istället? Det är ju bara idiotiskt att låta maten förstöras inne i affären, jag har kontanter med mig som jag tänker lämna för varorna jag tar isåfall. Vi går upp en våning och ser en liten innergård som vetter mot affären, och en dörr som verkar uppbruten och står lite på glänt! – kom, vi klättrar ner dit, säger jag till Leo.

Ett stuprör och en kabelstege hjälper oss ner på innergården ganska bekymmersfritt och vi går försiktigt in genom den uppbrutna dörren medans vi lyssnar efter ljud inifrån. Det är nästan kolsvart inne i affären, det enda ljuset kommer från skyltfönstret och vi ser människor gestikulera utanför. Min EDC ficklampa är en liten men väldigt kraftfull sak, som har olika lägen som den minns mellan gångerna, den hade bättre minne än jag, när jag satte igång den för att se gick den igång med det starkaste mest epilepsiframkallande stroboskop-ljuset den kunde förmå, helvete! Det blev omedelbart tyst utanför, strax följt av ännu mer upprörda röster och skrik.

Plötsligt krossas hela skyltfönstret inåt och folkmassan börjar rusa in i butiken. – fort! Säger jag till Leo, vi får fokusera på kalorier, fyll din ryggsäck med Snickers och nötter och choklad så tar jag ris och pasta! Jag ser människor rusa omkring och samla mat i famnen, och jag springer till kassorna och hämtar plastpåsar till mig och Leo innan jag springer till gången med pasta och börjar lasta i. Plötsligt smäller det som fan en bit bort, jag kikar försiktigt vid sidan av gången och ser att en av poliserna ligger ner och en man längre bort med en pistol i handen, flera personer skriker och de resterande poliserna öppnar eld mot mannen, jag skriker lägg dig ner! Till Leo och fortsätter packa ner varor, jag öser ner vad som är närmast mig och börjar flytta mig mot kassorna, när jag passerar förbi hyllor med konserver fyller jag två påsar där med. Jag hittar Leo hukande bakom en hylla och frågar om han är ok, han nickar med en skrämd uppsyn mot mig, jag lägger tre femhundralappar på ett rullband och vi går ut samma väg vi kom in, människorna där inne fortsätter att skrika och riva bland hyllorna.

Vi kan omöjligtvis klättra upp samma väg vi kom med alla matkassar och känner istället på de andra dörrarna i gården, men de är låsta. Leo sätter ner sina kassar och pysslar med något paket i handen och drar fram dyrkarna han köpte via wish för ett tag sedan, ”jag tänkte att vi kanske skulle behöva komma in i affären”, säger han lite skyldigt, – bra tänkt! Svarar jag, – prova om du får upp det här låset. Efter en liten stunds pillande med några olika dyrkar får han upp låset, och vi går in och stänger och låser om oss igen. Jag beslutar då och där att jag från och med nu kommer bära med mig min pistol som jag fick licens på sommaren innan, en annan prepper på twitter rekommenderade en sig Sauer X-Line som jag införskaffade, så jäkla skön att köra med på banan.

Vi står i ett litet trapphus, och när jag tittar upp ser jag en äldre liten dam stå och titta på oss, hon säger ingenting, jag nickar åt henne och vi fortsätter mot utgången på andra sidan byggnaden. Det är tungt med alla matkassar och fyllda ryggsäckar. Jag undrar hur det går hemma för dottern och oroar mig för att någon skall komma hem medans vi är borta, och kommer på att jag såklart borde haft med mig ena halvan av komradiosystemet jag skaffade tidigare i min prylprepperfas jag hade när jag precis börjat preppa, räcker den hit? Funderar jag på medans vi försiktigt ser oss omkring på det lilla torget vi kommer ut på. Vi ser en samling med tonåringar stå utanför en elektronikaffär, de tittar upp mot oss och jag ger dem en bestämd blick som för att visa att ‘ge fan i att göra inbrott!’ samtidigt som vi rör oss åt andra hållet.

– är allt ok? Frågar jag återigen Leo eftersom jag ser att han är ganska skärrad, ”är folk helt jävla dumma i huvudet?!” säger han upprört, ”vafan skjuter de för? Tror de att maten inte räcker till dem eller?!” ja, det är nog precis vad de tror tänker jag, men säger inget, – kom, vi tar omvägen via skogen hem så vi inte behöver visa kassarna för alla, säger jag, jag misstänker att det annars kan ge upphov till otrevliga scener med grannarna i husen längs vägen. Det är kallt och snöigt och jag kommer på vad jag glömde skaffa i affären, mer fotogen! , jag får försöka i morgon med det tänker jag.

Plötsligt bryts den snöiga tystnaden av ett isande ljud, tyfonerna hos hesa Fredrik ljuder! Jag ryser i hela kroppen av ljudet och ser mig omkring för att se om jag ser rök eller flygplan eller andra uppenbara faror, trots att signalen säger ”viktigt meddelande” och inte flyglarm, men inget uppenbart syns, annat än matkassarna i våra händer och det skarpa minnet av skottlossning relaterat till dem. Omedvetet står vi still under tiden alarmet ljuder och vaknar till av den öronbedövande tystnaden som breder ut sig när de tystnat, vi ser på varandra och skyndar sedan vidare mot skogsbrynet som vi når utan att stöta på fler människor. Inne i skogen pulsar vi fram i den djupa snön, jag pausar relativt fort i skyddet av träden för att försöka få in en radiokanal igen, men får inga träffar nu heller. Det hela känns mycket obehagligt och olycksbådande och vi går hela sträckan hem i tystnad tillsammans med matkassarna prasslandes längs benen och buskarna.

(Slut på del 1 av, vet inte än) Gå till del två

Annonser

2 reaktioner på ”Hur parar sig Dinosaurier – En berättelse om katastrofen, del 1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s