Jag känner mig ganska utsatt där vi sitter fast och tittar framåt mot ett eventuellt hot av en beväpnad, kanske dödligt smittad person, och bakåt för att se om jag ser någon bil komma, och blir till slut så irriterad att jag återigen tar fram mitt lilla paket med min powerbank, raspberry och webcam och monterar upp det på bilens takbox. Jag startar upp routern och ser att jag fortfarande får kontakt, raspberryn fick samma dhcp-adress som tidigare och jag ser streamen på min laptop.

Sedan tar jag min extra mobil och kopplar in min irkamera, och monterar den framför webcamen så jag ser bilden från den via streamen med, mobilen laddas via samma powerbank. Det fungerar bra, stridsvagnen lyser lite av restvärmen som finns kvar sedan tidigare, även kroppen har värme kvar vid sidan av vagnen. Jag ser några värmepunkter vid sidorna av vägen där framme som jag nervöst observerar en lång stund innan jag avgör att de är stenar som har solvärme kvar.

Jag vänder mig om så jag ser vägen bakom oss samtidigt som jag kan snegla ner på laptopen i knät som visar vägen framåt och eventuella irsignaturer, jag känner mig genast lite lugnare. Det är ju ingen större skillnad mot tidigare, men nu kan jag iallafall se om något rör sig i mörkret framför oss och hålla koll på eventuella besökare från vägen, men jag kan inte sluta tänka på att jag skulle vilja ha en irkamera åt det hållet med. Mycket vill ha mer. Det börjar skymma och jag har inte riktigt beslutat för hur vi ska spendera natten, jag skulle känna mig väldigt utsatt av att sova i tältet, vi får helt enkelt försöka sova i bilen inatt.

Vi lagar middag på köttsoppa och knäckebröd, och unnar oss en påse nötter och en chokladkaka med som vi delar på. Jag försöker trycka ihop packningen bakom ryggen på barnens säten så de går att vinkla lite, och vinklar mitt säte så mycket jag kan utan att klämma barnens ben. Barnen krånglar sig in i sina sovsäckar men jag tänker inte förnedra mig med att ens försöka och har det bara som ett täcke, jag fryser under benen. Barnen somnar ganska fort trots den obekväma ställningen men jag har svårt att sova alls, inte bara på grund av att jag sitter obekvämt, utan mest för att jag är orolig. Jag är ansvarig för att vi ska överleva, det är upp till mig att hålla koll på hoten som vi kan utsättas för och jag känner mig inte trygg nu.

Jag sitter med ryggen mot dörren och benen in på sätet bredvid och sneglar bakåt mot vägen, men det är helt svart, laptopen ligger i mitt knä, och det enda som syns från min webcam är displayen från min mobil med irkameran, resten är svart där med. Plötsligt ser jag några röda pixlar som rör sig på höger sida av vägen långt borta, och pulsen ökar, jag har kulsprutan och hagelbössa och pistol i bilen, i bästa preppmanér, en är ingen, två är en, tre är, bra? Pixlarna blir till en liten röd blob, något närmar sig, och vänder sig och börjar gå över vägen och jag ser en siluett av ett rådjur tror jag, jag andas ut och pulsen går ner igen. Den nosar på stridsvagnen och skuttar sedan vidare, den gillade nog inte lukten bredvid.

Natten fortsätter med lätt slummer, ungefär som att sova på ett flygplan. Hunden vill ut mitt i natten när jag precis somnat, han behöver kissa. I det lätta månskenet blir jag alldeles kallsvettig när jag ser en siluett av en människa som står kanske 30 meter bakom vår bil. Jag sträcker mig efter pistolen, men den ligger kvar inne i sätet, jag springer dit och hämtar den och ser att mannen (tror jag det är iallafall) är försvunnen. Jag sträcker mig efter irkameran och riktar den mot platsen och mot sidorna, och tror att jag ser några röda pixlar försvinna bort i skogen. Det måste vara mannen som flydde från stridsvagnen. Jag tar med mig irkameran och går till stället han stod, jag ser blodfläckar i snön, och backar undan och tar på mig munskydd och handskar. Det står en ryggsäck bredvid platsen där han stod? Jag hämtar en pinne samtidigt som jag ser mig omkring med irkameran, och lyfter sedan ryggsäcken närmre bilen, men inte för nära. Jag lyser lite med ficklampan på den, en ryggsäck av större laptopstorlek men med mollefästen på.

Plötsligt hör jag ett skott inifrån skogen där jag tyckte att jag med hjälp av irkameran såg mannen springa iväg, och jag slänger mig ner på marken och börjar krypa iväg mot bilen! hunden skäller och jag ser hur barnen lyser upp inne i bilen med sina ficklampor och jag skriker åt dem att släcka dem! De slocknar till min lättnad ganska fort och jag riskerar att hålla mobilen vid sidan av mig och spana med irkameran mot skogen, men jag ser ingenting. Jag ligger kvar en stund och ser att jag håller pistolen i handen, men inget mer verkar hända, och jag ser inget röra sig i mörkret heller, och jag börjar undra om mannen tog livet av sig med skottet?

Jag går till bilen och kollar så barnen är ok, de är förvirrade och skrämda men lugnar sig efter en stund när jag berättar att jag tror att mannen var sjuk och bestämde sig att avsluta sitt liv. Jag sätter webkameran och irkameran riktad mot skogen istället, och kokar upp lite vatten till kaffe, jag kommer inte sova något mer inatt ändå inser jag. Barnen somnar om efter ett tag och jag dricker kaffe i mörkret. Resten av natten är lugn. Det börjar bli ljust, och jag måste kontrollera vad som hände inatt, irkameran fungerar bra på dagen med, den visar värmesignaturer fint, men det störs lite mer av solen som värmer upp bara. Jag säger åt barnen att kontakta mig på radion omedelbart om det är något, tar på mig munskydd och följer fotspåren i snön från där jag såg honom.

Jag går sakta framåt och tittar runt med kameran efter värme samtidigt som jag håller koll på fotspåren, här och där ser jag små blodstänk i snön. En bit in i skogen ser jag värmeutslag på marken, och jag närmar mig sakta, och stannar för att se om det rör sig, men det verkar helt stilla. Jag får syn på mannen som ligger ner i snön där framme, en stor bit av huvudet baktill är borta och det är tydligt att han tog sitt liv. Det ser ut som om han håller en glock i handen, och jag funderar på om jag ska ta den, men känner inte att det är värt risken när han så uppenbart dessutom hade blödarsjukan. Det känns iallafall på ett plan betryggande att han inte längre är ett hot mot oss, och jag går tillbaka till bilen.

Jag får syn på ryggsäcken som står i snön sedan inatt, och lyfter på den på flaket med pinnen, den får stå ett tag i solen, uvljuset kanske gör den mindre farlig med eventuella smittämnen som kan finnas på den tänker jag, men jag är lite nyfiken på varför han så uppenbart lämnade den till oss innan han begick självmord. Solen gassar på till min glädje, jag ser hur snön sakta börjar sjunka undan, och vi gör frukost på kaffe och choklad, barnen äter lite nötter och russin till, men jag festar loss på en burk sardiner i tomatsås till barnens klagomål om att det stinker, vilket jag inte alls håller med om.

Jag tar en vid sväng runt stridsvagnen och undersöker snön, jag tror nästan att bilen kan ta sig fram snart och är lite sugen på att prova, men har ingen lust att fastna bredvid den infekterade stridsvagnen med bilen så jag väntar. Vi packar ihop våra saker och går på ”toaletten” och rastar hunden när barnen börjar ropa ”pappa! Det är något som kommer på vägen!”, jag tittar bakåt och ser en bil mödosamt ta sig fram på spåren vi körde i dagen innan, den kan inte ha fyrhjulsdrift tänker jag. – in i bilen! Säger jag åt barnen, jag tycker det ser ut som män med avlånga saker i händerna och situationen känns väldigt obehaglig.

Vi startar bilen och jag gasar på allt jag vågar utan att börja slira loss, och vi sätter fart mot stridsvagnen, vi tar på varsitt munskydd och stänger av luftkonditioneringen samtidigt som jag viker av mot vänster när jag närmar mig vagnen, och vi börjar ploga fram i snön, det går genast långsammare och jag gasar på men ingenting händer, jävla säkerhetssystem tänker jag och kopplar bort sladdskyddet och bilen svarar omedelbart på gasen och börjar svänga lite fram och tillbaka när däcken spinner loss i snön.

Bilen stannar inte utan fortsätter med långsam fart förbi stridsvagnen, jag säger åt barnen att sätta de ballistiska plattorna som normalt sitter i min skyddsväst, bakom deras nacke och rygg och luta sig framåt. Jag ser i backspegeln hur deras bil halkat snett och står still bredvid stridsvagnen och hur de öppnat sina dörrar och riktar gevär mot oss, till min lättnad ser jag att de är dubbelpipiga, det måste vara hagel, och det är jag ganska säker på att bilen klarar av. De skjuter några skott och det slamrar i släpet och i bilens plåt några gånger, och vi fortsätter sakta framåt med bilen i den smältande snön. Jag frågar barnen om de är ok och de svarar att de är oskadade och jag andas ut en smula och bara hoppas att solen fortsätter lysa och att det inte är djupare snö längre fram.

Jag undrar dessutom hur desperat man måste vara om man känner att det är bättre att åka iväg i en dålig bil i snön istället för att stanna i staden, har man vapen borde man kunna skaffa resurser, och skäms sedan över den korkade tankegången när jag ju gör precis likadant själv. Städerna är nog totala dödsfällor nu med sjukdom och svält. Jag ska nog undvika att köra nära dem alls nu på vägen tror jag, vi har sannolikt mer resurser med oss än vad de kan få tag på nu, det beror såklart på hur fort sjukdomen har spridits, om många dog fort finns det kanske mat och förnödenheter kvar på på många ställen? Det känns en smula obehagligt att rationalisera kring död och resurser såhär.

Snön har minskat och vi börjar få upp farten lite grand istället för att krypa fram, och jag kopplar in antisladdsystemet igen vilket gör att bilen sladdar lite mindre fram och tillbaka på vägen. Vi börjar närma oss en mindre ort tror jag, det börjar dyka upp lite hus kring vägen, och jag stannar till vid ett skogsbryn och tittar på kartan. Lite längre fram kommer det mycket riktigt ett mindre samhälle om jag läser kartan rätt, och jag plockar fram intressepunkter på min karta som visar affärer och restauranger, jag klickar runt bland punkterna som ploppat upp, och ser till slut det jag letade efter, tror jag? Alberts husbilar och begagnade husvagnar AB.

Den har fått dåliga recensioner enligt kartan, ”affären ligger helt off, känns som en redneck som startat affär!”, eller ”butiksinnehavaren kanske skulle investera i en dusch och deo istället för sin stora hatt, åk inte hit”. Det avskräcker inte mig, att den ligger off ser jag enbart som positivt nu, och vi doftar inte rosor heller just nu. Vi svänger av vid en liten väg och försöker se om vi ser en kyrka på avstånd som skall finnas enligt kartan, och den dyker upp på höger sida precis som vi hoppades, vi är på rätt väg! Vi viker av till vänster på en ännu mindre väg och jag hoppas att det inte står några bilar i vägen, då blir det nog stopp. Efter några krökar ser vi till slut ”butiken”, de skämtade inte, det är en ladugård med en ganska risig skylt med affärens namn som pekar in mot gården.

Jag stannar till en bit innan vi ska svänga in och väntar. Jag ser ingen rörelse någonstans. Men jag ser däremot spår i snön utanför huset som står en bit bort från ladugården. Jag går ur bilen och ropar högt – vi vill gärna köpa en husbil, jag har två barn och en hund i bilen. Det är tyst och stilla, men jag tror jag skymtar en rörelse bakom ett fönster. Efter en stund kommer det ut en skäggig man med en stor hatt på huvudet och ett gevär i handen som han riktar mot oss. Det känns inte så bra. – var snäll och rikta inte vapnet mot oss, säger jag och planerar mentalt hur jag ska dra fram min pistol och skjuta samtidigt som jag tänker kasta mig mot marken, men mannen sänker vapnet lite nedåt så det inte längre pekar mot oss. ”Vill du köpa husbil säger du?” säger han och harklar sig som om han inte pratat på ett tag. – ja, det är inte speciellt lätt att sova i bilen, svarar jag. Han går närmre bilen och tittar in på barnen och hunden som står i framsätet med tassarna mot dörren och viftar på svansen.

Han hänger geväret på axeln och sträcker fram handen mot mig och säger ”Albert”, jag tar hans hand och svarar – Bengt, det där är Leo och Felicia, och tänker samtidigt att jag vill sprita handen, jag har nog börjat få lite bacillskräck. Vi pratar en liten stund om vad som skett senaste tiden, men han är ganska fåordig och frågar sedan, hur hade du tänkt betala då?

Jag frågar inte ens om han vill ha pengar, utan frågar istället om det är något han saknar extra mycket? ”ja vad har du då?” undrar han, men det har jag inte för avsikt att berätta för honom, vi bollar lite fram och tillbaka och jag föreslår sedan att han kan få en kulspruta med ammo, plugg till 9mm och en hel kartong med sardiner samt kopiera hela mitt bibliotek med filmer.

Han lyser upp betänkligt vid det förslaget men säger ingenting, utan går istället till ladugården och öppnar dörrarna. Därinne står det uppradat husvagnar och husbilar av varierande modeller och vi går runt och tittar, jag går till den som ser nyast ut och tittar, den ser mycket trevlig ut och jag frågar om den fungerar som den skall? ”ja den där är inte använd mycket inte, kök och toalett /dusch fungerar bra, den får ni plats i allihopa och lite till” säger han. Till slut säger han att jag kan få den om jag lägger till några av mina solceller och sprit, vilket jag accepterar, jag har tagit med mig en låda med sprit av just det skälet, att ha som bytesvaror.

Jag radar upp vapnet och ammunitionen och resten av varorna bredvid varandra medans han kör ut husbilen ur ladan. För några veckor sedan skulle den här affären vara totalt ojämn, nu är mina resurser mycket mer värda, och vi verkar vara ganska nöjda med affären bägge två. Det är lite jobbigt att lämna ifrån mig flera celler, men det sitter en inbyggd i husbilen med ser jag. Åtta flaskor med gin och vodka hade jag i förråden som han tittar på med glittrande ögon och ganska omedelbart skruvar av en av kapsylerna på och dricker flera djupa klunkar, ser jag med en liten grimas på mitt ansikte som jag snabbt jämnar ut när han slutar dricka.

Han tittar med en lite rosigare uppsyn på mig och påtalar att jag inte får varesig ägarbevis försäkring eller garanti på affären, vilket jag samtycker till och han lämnar över nycklarna och önskar oss lycka till, och börjar bära in sin betalning till huset. Han kommer ut med en usb-hårddisk till mig som jag kopplar in i min laptop och börjar kopiera över alla mina filmer till. Tidigare funderade jag på att erbjuda min bil som utbyte, men hans husbilar hade inte fyrhjulsdrift, och jag vågar inte köra iväg utan det, det har sannolikt redan räddat livet på oss, och om en motsvarande situation dyker upp igen så dumpar vi husbilen och kör vidare med vår fyrhjulsdrivna istället. Så jag frågar barnen – vem vill köra husbilen? Och Leo erbjuder sig att göra det, Felicia har inget emot att han gör det heller och jag misstänker att hon ser mer plats för sig själv med hund och laptop i baksätet i sinnet.

Från huset hör vi Albert sjunga högt med små pauser för vad jag antar är djupa klunkar ur flaskorna, och jag undrar om inte flaskorna hade räckt som betalning nästan. Vi inspekterar husbilen som jag genast blir lite förälskad i, det är en automat som tur är, och jag visar Leo hur man hanterar de grundläggande sakerna och vi kör runt på gården och provar så han kan hantera fordonet. Han får ena komradion och jag ber honom prata med mig vad det än gäller om han undrar något men han säger med en tonårings tillförsikt och självförtroende att det är lugnt. Han ser mycket stolt ut när han sitter bakom ratten på den stora husbilen.

Tanken är halvfull på den, jag får försöka hitta en bil att tanka ifrån. Jag ser en brunn på gårdsplanen med och går och undersöker den, det verkar ganska osannolikt att Albert skulle bry sig just nu, antingen har han ett trumset, eller så har han satt igång någon mycket experimentell musik som går i otakt, han verkar ha ganska roligt iallafall. Vattnet är rent och klart och vi fyller upp alla våra dunkar och husbilens vattentank. Jag skulle behöva fylla på våra matförråd och hundmaten, det är kanske någon vecka kvar med ploppar till honom, han kan såklart äta vår mat, men han blir lätt dålig i magen av den, och det kan bli besvärligt för oss och jobbigt för honom, han mår bäst av sina torra tråkiga ploppar, han håller såklart inte alls med om den saken utan är en mästare på att tigga loss godbitar när vi äter, han är ju så söt.

Vi är redo att åka, och jag tittar på mina återstående solceller, det är bara de sex överst på släpet kvar nu, men de laddar å andra sidan bäst i den vinkeln med. Kopieringen är klar, och jag lägger disken i en plastpåse på bänken utanför Alberts dörr, han verkar mitt uppe i ett långt trumsolo, alternativt har han något slags anfall, men jag vill oavsett inte störa honom just nu. Barnen är hungriga men jag vill inte laga mat här, så vi kör iväg, jag först och husbilen efter, och jag frågar Leo om det går bra, och han svarar att allt är lugnt, han fixar det här, vad skulle kunna gå fel tänker jag med ett litet leende. Vi vilker av mot den lilla kyrkan vi såg tidigare för att ha en avskild plats att laga mat på och ställer bilen och husbilen mot vägen vid sidan av kyrkan.

Jag går ur och ser mig omkring, det är en vacker gammal kyrka, vitkalkad med stora gamla järnbeslagna trädörrar. Jag tar ett djupt andetag och öppnar försiktigt en liten sidodörr bredvid och kikar in, det ser ut att sitta folk i kyrkan, men vid en närmre titt ser jag att det även ligger folk på golvet, prästen sitter framåtlutad uppe i predikstolen med armarna över kanten och huvudet lutat framåt. Det är blod på alla personerna inne i kyrkan och allt är stilla. Jag stänger sakta dörren och andas ut. Vi lagar en rejäl gryta på morötter, potatis, tomatkross, lite bönor och stora mängder kött från rådjuret, och kryddar med buljong peppar lagerblad och lite chili. vi låter ris koka med ett tag i slutet med.

Efter maten tar jag nöjt fram plastpåsar och förpackar resterna och lägger i kylen i husbilen. Jag är löjligt nöjd över köpet. Jag känner hur nattens brist på sömn börjar göra sig gällande och gäspar stort, jag är lite osäker på om jag fixar att köra bil någon längre sträcka, det här är kanske en bra plats att vila en stund på? Jag frågar barnen om de kan hålla utkik några timmar och väcka mig direkt om de ser något, vilket de accepterar, de verkar ta uppgiften på största allvar med då de stoppar undan sina mobiler och hämtar varsin pistol. Jag hämtar min sovsäck och tar en bädd i husbilen och somnar ganska omgående. Jag har min pistol under kudden.

Jag väcks av att Felicia skakar mig lätt på axeln och säger ”pappa, det är dags att vakna nu”, jag tar fram pistolen under kudden men innan jag hinner säga något säger hon ”allt är lugnt, det är ingen fara med något, du har sovit i fem timmar och det börjar mörkna nu, jag tänkte att du nog inte vill sova längre”, vilket hon har rätt i såklart. – har allt gått bra, frågar jag barnen och de nickar och säger att inget har hänt medans jag sov, och jag låtsas inte om att jag ser papper från chokladkakor hopknycklade i ett hörn. Jag funderar på om det är bra eller inte att köra på natten, men ser att det nog inte kommer vara tillräckligt med månljus för att jag ska våga köra, och lamporna från bilarna skulle synas väldigt långt på natten, och jag oroar mig över vägpirater då.

Det är möjligt att jag oroar mig lite för mycket, men jag tror ändå det är bättre att köra på dagen, så vi stannar här över natten. Jag monterar upp min webcam/irkamera – setup och jag önskar att jag kunde ha den att titta åt olika håll, och slår mig för pannan, helvete, jag har ju en wanscam som jag beställde från aliexpress för länge sedan som är styrbar, anledningen att jag inte tänkte på den är för att själva kameran är trasig, men servomotorerna till kameran fungerar fortfarande, och den har ett perfekt patrulläge där den sakta svänger fram och tillbaka.

Jag rotar fram den ur mina gömmor och skruvar loss själva kameradelen som är trasig, och startar upp den. Den är såpass gammal att jag bytt ssid på mitt wifi sedan dess och måste koppla in den via tpsladd till min laptop för att återställa så den kan wifi igen. Jag funderar på hur jag ska fixera webcamen tillsammans med mobilen så det går att sätta fast på wanscamen, och får en liten idé. Jag går iväg till kyrkogården vid sidan av kyrkan och letar efter någon som verkar begravd nyligen, och hittar flera stycken? Och börjar genast slita loss blommor på den största kransen, och hittar vad jag letar efter, ett stort block med grön oasis!

Jag monterar min mobil med irkameran på en utskuren bit av blocket med oasis, där det tidigare satt en trasig kamera, sedan accessar jag wanscamen via dess web interface och provar att sätta den i patrulläge, och justerar längden på gången tills jag är nöjd. På laptopen ser jag nu hela vyn från kyrkan sakta sida från sida, och jag spenderar en stund med manualen (mansidan) till motion för att anpassa att den fortfarande kan upptäcka rörelse i bilden trots att bilden flyttar på sig. Sedan sitter jag en lång stund och är nöjd med att bara titta på den rörliga bilden innan jag tröttnar. Jag satte samtidigt upp så laptopen piper om något rör sig i bilden så jag slipper sitta och titta på den hela tiden.

Barnen har redan paxat varsin säng i husbilen, och hunden är nöjd med att inte vara i en trång tråkig bil hela tiden. Samtidigt som vi hör ett motorljud från vägen några hundra meter bort så piper laptopen att något rör sig, motorljudet följs av en rejält stark knall följt av en ännu större smäll och vi ser ett ljussken lysa upp husbilen genom fönsterna, explosionen följs av ett ordentligt motorljud och vi kastar oss fram till fönstret och ser resterna av något som förmodligen var en bil som brinner på vägen, strax följt av stridsvagnen som kör i hög hastighet genom det brinnande bilvraket och krossar resterna och kör vidare på vägen.

Vi står helt tysta och smått chockade och bara tittar på elden som sakta dör ut. Vi tittar på filmen som sparades och ser en mörk bil hacka fram bild för bild, det ser ut som bilen vi såg tidigare? sedan hur den exploderar och sedan hur stridsvagnen kör igenom. Jag zoomar in på bilen och tror mig se hur personerna lutar sig ut genom fönstren med vapen riktade bakåt, hur tänkte de då? Jag får inte ut mer information från filmen och vi pratar om händelsen. Vi är ganska överens om att vi inte längre vill köra på motorvägen, vi får hitta mindre vägar till vår destination. Jag får inget grepp om händelsen och går och funderar på varför de jagade bilen och sköt.

Vi unnar oss lyxen att använda toaletten på husbilen, den är gasdriven och bränner upp skiten så det bara blir lite aska kvar, jag tror vi får återgå till modellen med påse för att spara på gasen till viktigare saker framöver, men just nu njuter vi av lyxen. Vi turas även om att ta varsin dusch med uppvärmt vatten, det är väldigt skönt att bli ren igen. Vi upptäcker när vi tittar runt i skåpen att vi har en liten tvättmaskin! Vi kör den några gånger tills vi fått det viktigaste rent, jag hänger upp det utomhus vid sidan av bilen med paracord.

Det finns en liten TV med som inte får in någon signal, men jag får en idé och tar fram en raspberry till och kopplar in på TVn och tar upp feeden från vår övervakningskamera på den istället. Elden har slocknat ute på vägen och det börjar mörkna. Jag drar för gardinerna och går ut och tittar, det lyser igenom lite, så jag går till släpet för att hämta en trasig rullgardin med ljusstoppande tyg att klippa till former för fönsterna, och får även syn på ryggsäcken som jag tar med in, jag hade glömt bort den. Jag klipper ut lagom fyrkanter till fönstren och sätter fast med silvertejp och går ut och tittar igen, helt svart. Skönt, jag vill helst inte att stridsvagnen ska få syn på vårt ljus, och börjar genast noja över om de kan se irstrålning eller radio från vår wifi, jag stänger genast av wifi och och hämtar en liten switch som jag kopplar in i routern, och drar några tpsladdar till den istället så att utrustningen fortfarande kan kommunicera.

Jag tar på mig handskar och inspekterar ryggsäcken, den är ganska full, och relativt tung. Jag öppnar den, det ser ut som hoprullade kläder och någon apparat och lite papper som ligger där, jag plockar ut sakerna, det är en slags skjorta, strumpor, långkalsonger, tröja, en slags jacka, handskar, balaclava, ett spritkök, ammunition, lite hygienartiklar, och en tjock platt radio med några häften bredvid, det står kvalificerat hemligt på häftena.

Gå till del 5 Slut på del 6, fortsättning följer. Gå till del 7, sista delen

Annonser

5 reaktioner på ”Hur parar sig Dinosaurier – En berättelse om katastrofen, del 6

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s