Hur parar sig Dinosaurier – En berättelse om katastrofen, del 7, sista delen

Jag börjar bläddra i häftena, det är sida upp och sida ner med stora block av siffror, det står en siffra ovanför varje block av siffror med. Jag tittar på radion, tror jag det är iallafall? Det sitter en ganska tjock teleskop-antenn på den, och den har metallbleck på baksidan där det står att den skall laddas med 12 volt likspänning. Det sitter en liten handenhet med knappar och mic på sidan med en skruvad sladd med, och en display och ganska många knappar och rattar på framsidan, där sitter även två metallbågar framtill på sidorna.

Barnen undrar vad vi ska äta och jag tar ut påsar ur kylen och micrar resterna av grytan vi gjorde (så normalt och konstigt det känns att micra maten, känns som på låtsas, att det är någon annan som utför det) vi äter och tittar på världens tråkigaste tvprogram som svänger fram och tillbaks, jag är glad att det är tråkigt. Barnen sätter sig i en säng och tittar på en film på datorn och jag återgår till radion.

Jag drar ut antennen och vrider på en ratt så displayen går igång, men inget mer händer än så. Jag tar fram ena häftet och bläddrar i det, och ser ett papper sticka ut lite, och drar fram det. Det är ett handskrivet hopvikt A4, det står med spretig handstil ”ladda kryptonyckel manuellt” och under det i punktform vilka menyalternativ man skall välja för att mata in nyckeln för hand. Jag undrar vilken nyckel som används just nu? Det enda som finns är själva nycklarna och numreringen ovanför, hur många nycklar behöver jag prova? Det är 52 olika nycklar, lika många som det är veckor på ett år tänker jag och ler och kollar i min kalender på telefonen vilken vecka det är nu.

Jag följer den handskrivna manualen och börjat knappa in koden, efter några feltryck blir det rätt och jag trycker enter. En visare rör sig fram och tillbaka och stannar sedan och det står ”kommunikation upprättad”, men det låter inget? Jag höjer volymen men hör inget? Jag ser en liten knapp med figuren för Bluetooth på sidan och går och hämtar mina blåtandslurar och sätter dem i parningsläge, och tycker på knappen på radion, den börjar blinka blått, och på displayen syns ”bose hittad, koppla samman?”, jag provar att trycka på enter och hör i mina hörlurar ”connecting to saagkrt saamband” vilket jag tolkar som ”säkert samband”.

Jag provar att höja volymen och hör ett svagt sus, men inget mer. Jag låter den vara igång och har lurarna på mig för att se om jag hör något. Under tiden tittar jag lite i min låda med diverse elektronik där jag hade mina raspberry och den halvtrasiga rörliga övervakningskameran. Jag har stoppat ner massor med bra att ha saker där, skrot, skulle kanske någon annan säga. Och tittar på ett trasigt radiostyrt flygplan som jag lyckades kraschlanda så propeller och vingar knäcktes, jag kom mig aldrig för att laga den. Där ligger spänningsregulatorer och små mätare och allsköns elektronik blandat med sladdar och komponenter i en ganska eländig röra.

”bowman här” hör jag plötsligt mina hörlurar säga, och jag lyssnar intensivt. ”kitten här, fick ni något ikväll”, frågar de tillbaka, ”två stora jävlar, shit vad det smällde”, svarar bowman, ”najs, fick ni en bra vinkel på videon? ”, säger kitten, ”perfekt, vi kollar sen när vi är tillbaks”, säger bowman, ”vi kyler bärs så länge, är det någon kvar från zombocalypses crew?”, svarar kitten. ”nä de var nollade, men bossen hade stuckit, jävla mesen”, svarar bowman. Två vadå? undrar jag? Bilar? Är det stridsvagnen som skjutit sönder två bilar ikväll? Så jävla obehagligt! Det där lät inte som några militärer? Vad fan var det där för konversation?

Jag tittar lite noggrannare på radion och ser en liten gummiplupp framtill som jag lyfter på, och ser ett hörlursuttag, och tänker att jag vill inte missa något de säger, och kopplar den till mic-ingången på min laptop och drar igång en grafisk ljudinspelare på min Linux, och sätter den att bara spela in om det blir ljud, så kommer det bara sparas filer när de säger saker, jag sätter igång lite volym med så jag hör det från laptopen samtidigt om jag är nära den.

Jag skänker en tacksam tanke till mannen, zombocalypse-crew-bossen? som lämnade ryggsäcken åt oss och undrar hur han tänkte då? Vad ville han åstadkomma med att ge radion till oss? Ville han rädda oss? Jag försöker se hur mycket batteri radion har kvar men hittar inte var det syns, och tar det säkra före det osäkra och kopplar en sladd till husbilens 12Volt-system så radion laddas konstant. Barnen borstar tänderna och kommer och säger godnatt med en kram och lägger sig. Jag är uppe och tänker som vanligt. Varför skjuter de sönder bilar? Har de stulit saker eller gjort något annat som upprör ägarna av stridsvagnarna, för jag förutsätter att de är iallafall två till tre nu. Eller bedriver de någon slags makaber sport?

Jag funderar på hur vi ska fortsätta i morgon, och tar fram kartan. Vägen som passerar förbi stället där vi köpte husbilen verkar kunna leda till större vägar längre bort där jag hoppas att vi kan ta oss till vårt mål. Vi får chansa på det och lösa problem när de dyker upp. Jag kollar så min övervakningskamera fungerar och larmar via laptopen, och att allt är korrekt kopplat med radion, och går och lägger mig. Vi borde nog ha en vakt om natten tänker jag innan jag somnar.

Min klocka brummar som vanligt på telefonen, och jag går upp och fixar med frukost. Jag tar bort ljusskydden framför fönstren och lägger undan dem och ser att det kommit lite snö under natten, inte på långa vägar så mycket att det blir några problem dock. Barnen går upp och äter och jag undersöker om något hänt under natten. En älg har passerat förbi på fältet mellan oss och vägen, annars inget. Jag tittar om det har varit något radioprat och ser två filer. Den ena låter ”scaled här, vi drar nu, helt dött”, ”kitten här, come to mama”. Och den andra är mer kryptisk, den låter ”clear vision här, vi är live, det finns kryp i sektor fyra”, ”potty racers här, de är våra!”.

De verkar bedriva någon slags spaning och verksamhet. Jag blir inte klok på det och säger till barnen att det är dags att åka. Leo går och sätter sig på förarsätet och slår på sin komradio och säger att han är klar, och Felicia jag och hunden går till den andra bilen. Jag tar med mig min laptop så jag kan höra om de pratar mer i radion vi fick, och vi kör ut från vägen till kyrkan. Vi kör mot höger och förbi avfarten mot Albert, undrar om han är bakis eller full nu, eller både och? Vi kör förbi några gamla trähus och kommer till en lång grusväg mellan två åkrar med diken bredvid.

Plötsligt hör jag från radion ”clear vision här, bugs i sektor två förbi kyrkan, två stycken” och jag blir alldeles kall, har de kameror överallt? Clear vision? Jag stannar bilen och går ut, ”vad är det?” undrar barnen, – hjälp mig att hitta en drönare, det måste finnas en eller flera här någonstans!, säger jag, – men försök att inte vara uppenbara med att ni tittar ok, låtsas kissa eller något. ”men jag är inte kissnödig, jag kan inte kissa när jag inte är det” säger Felicia, – det är ok du kan kolla runt ändå, svarar jag henne. ”potty racers här, vi tar upp jakten, vi tänker ranka upp! ” hör jag radion säga, ”ok, lycka till!”.

Jag går till husbilen och rotar fram min elektronikskrotlåda, och tar fram det trasiga flygplanet och skruvar loss radiodel med batteri, och en servo kopplad till det. – hittar ni något? ropar jag ut till barnen, ”ja, jag tror det?” svarar Felicia, ”framme till höger ovanför fältet är det en mörk sak som inte flyger iväg”. Jag skruvar fast delarna på en utskuren bit seg skärbräda av plast, och plockar fram glocken som jag hittade i grannens vapenskåp och surrar fast den uppochner på plastbiten med hjälp av buntband så att manteln kan röra sig fritt, och fäster lite paracord runt avtryckaren och fäster det på hjulet på servomotorn.

Jag plockar ut magasinet och ser så det inte sitter en kula i loppet, och provar att aktivera setupen med fjärren till planet, och glocken torrklickar, precis som jag hoppades! Sedan plockar jag fram min egen drönare och surrar fast alltsammans med silvertejp, och hoppas att den kan lyfta med den tyngden på sig. Jag spanar nervöst längs vägen trots att vi nog kommer höra stridsvagnen innan vi ser den. Jag går bakom husbilen dold från deras drönare och aktiverar min, den lyfter som en drogad humla och är framtung och jag får kompensera för att stabilisera den.

Jag låter den flyga längs diket en bra bit bort och smyger sakta upp den i luften, och hoppas att deras fokus är mot oss, sedan kör jag i en cirkel mot deras drönare så jag hamnar bakom dem, jag ser dem på min platta nu, en rejält stor modell, den verkar ha en förbränningsmotor nästan? Jag smyger så nära jag vågar innan jag aktiverar servon via den andra fjärrkontrollen, och jag tappar dem helt ur bild när skottet går av. Jag får kontroll på min drönare igen och försöker hitta dem, de är kvar på samma ställe, jag missade skottet. Jag smyger närmare denna gången, och lite högre upp med för att försöka rikta in pistolen bättre, det går vingligt, men när jag tror jag är rätt aktiverar jag servon igen, och min drönare kastas återigen ut från fokus när skottet går av, jag svänger runt, men ser dem inte längre! Och hör samtidigt från min laptop ”clear vision till potty racers”, ”potty racers här, vad är det? ”, ”den jävla drönaren dog”, ”det är lugnt, vi är snart framme, vi får köra handcam” och samtidigt som han säger det hör jag mullrandet från stridsvagnen närma sig.

-in i bilarna! skriker jag till barnen och springer och sätter mig samtidigt som jag riktar in kameran på min drönare mot min bil och beordrar den att följa efter mig visuellt, jag hinner inte landa den nu. Vi rivstartar bilarna och kör så fort vi kan iväg, jag letar efter en avtagsväg, vilken som helst, och ser en längre fram som vi sladdar in på och gasar, vi svänger upp till ett hus som vi kör bakom in på gräsmattan och väntar. Jag går runt hörnet och hör och ser stridsvagnen åka förbi på vägen där borta och passera förbi oss.

Strax därefter hör jag ”potty racers till clear vision, hur långt bort var de?”, ”ni borde se dem, de måste ha kört när drönaren dog”. Jag pustar ut, och tar ner min drönare. Pistolen hänger snett efter de två skotten, men annars verkar resten intakt. Jag fäster pistolen lite bättre och lägger in drönaren som den är, den kan behövas igen. Fast faktum är att jag nog vill veta vart stridsvagnen tog vägen om vi ska våga köra iväg. Jag monterar bort pistolsetupen från min drönare, byter till fräscha batterier och skickar upp den igen, jag misstänker att ”clear vision” kommer skicka ut en ny drönare hit, och jag har kanske ett tidsfönster jag behöver passa på att nyttja innan dess för att köra härifrån.

Jag ser mig själv bli mindre där jag står utanför husbilen, och ser mig omkring med min drönare när jag kommit upp en bit. Jag ser lite bebyggelse, kyrkan och vägen längre bort, men vägen bortanför åkrarna är kantade med träd och jag ser inte stridsvagnen. Jag flyger längs vägen och tittar neråt, och längre fram ser jag en väldigt lerig och sönderkörd grusväg som viker av mot ett skogsbryn längre bort, och jag följer den vägen istället. Inne i skogen ser jag vagnen stå parkerad bredvid en byggnad, det ser nästan ut som om de tankar?

Jag tror det är bäst att ta chansen att åka nu helt enkelt och väntar otåligt på att min drönare ska åka tillbaka. Jag landar den på marken och bär in utrustningen och säger åt barnen att vi måste åka genast innan de kan se oss, och de sätter sig på sina säten igen och vi vänder bilarna på gräsmattan och kör fort iväg. Vi viker av till vänster där stridsvagnen körde förbi och gasar på, jag har skruvat upp volymen på laptopen så jag hör om de säger något och får ont i magen vid tanken på att de kanske har fler drönare i luften som kan se oss, men radion är tyst.

Vi passerar förbi den leriga vägen som stridsvagnen tog och jag tittar intensivt åt det hållet och är tacksam för träden bredvid oss. Trots min inre förvirrade kompass har jag en uppfattning om vilket håll jag bör åka åt och tar vägar som går ungefär åt det hållet vid korsningar och avfarter. Radion säger ”clear vision här, vi går live i sektor två igen, inga kryp som syns nu” och jag känner en enorm lättnad över orden och undrar hur långt radion går egentligen. Jag vågar inte stanna trots att vi är hungriga, och vi äter lite nötter som finns kvar, och tar lite godis som börjar bli en bristvara snart med, vi har vatten på flaskor att dricka.

Jag stannar ändå till lite för att försöka lokalisera oss på kartan men inser snart att jag inte har en aning om var vi är efter vår panikflykt. Det är ett litet bekymmer faktiskt. Jag försöker få fram någon slags medelhastighet och räkna ut hur långt vi kan ha kört på tiden det tog sedan vi flydde, och zoomar till lagom sträcka och gör en halvcirkel på kartan, här någonstans är vi, rimligtvis, och jag försöker hitta något jag kan identifiera. Jag ser mig omkring runt bilen, men det är ett typiskt svenskt landskap med träd och några hus och mindre landsväg, längre fram tycker jag mig se en vägskylt, och vi kör fram till den, lingonbackens zoo och lekland, står det med lite bleka bokstäver, – ska vi gå på zoo? frågar jag barnen, ”tror du inte djuren är döda där vid det här laget?”, frågar Felicia, – jo, det är de nog, men vi kanske kan stanna i lugn och ro och laga mat, klockan är mycket, vilket barnen håller med om.

Vi kommer fram till ett par grindar som är uppbrutna, och kör långsamt fram, vi ser en parkering med några få bilar på, som jag genast lägger in i min planering att kontrollera om de har bränsle kvar. Vi når ingången till parken med en bom som är öppen och kör in. Vi ser några inhägnader där det ser ut att ha varit djur, men dörrarna till dem är öppna? Vi ser några getter stå och äta något längre bort och jag funderar på att ta fram min pistol och se om jag kan ta en av dem, men först ser vi oss lite omkring.

Längre fram finns det någon slags aquarium-land, det luktar ganska illa om det, jag stannar till och tittar in, i den största tanken simmar det fortfarande stora fiskar, men de mindre har grumligt vatten, och det är förmodligen därifrån lukten kommer. Middag, tänker jag. Vi kör fram en bit och ställer oss lite avsides där det inte luktar. Jag ställer upp min kamerasetup på taket och justerar gången att scanna området omkring oss, och jag spenderar en stund på att försöka identifiera värmekällor, men det enda jag ser som rör sig är getterna som ignorerar oss fullständigt.

Jag tar med mig ena komradion och ber barnen säga till om det är något och att de skall vara vaksamma, vilket de ok’ar. Dörrarna till aquarium-land är låsta, och jag går runt byggnaden till baksidan och ser en liten dörr där det står personalingång, den har ett litet fönster som jag slår sönder med min glaskross-bit på min Leatherman, och låser upp dörren med ena handen genom rutan. Där inne luktar det riktigt illa av död fisk och jag behöver kväva några kräkreflexer innan jag fortsätter, jag andas genom jackan, inte för att det hjälper speciellt mycket, men det verkar underlätta lite för mig.

Efter en stund verkar jag ha vant mig och andas försiktigt som vanligt. Jag går i en liten gång med fiskmat och saker till utställningen, och hittar snart en håv som jag tar med mig in till akvarierna. Jag tycker nästan synd om fiskarna som överlevt när jag fångar upp dem med håven och slår deras huvuden mot stenbänken vid kassan så de dör. Jag stoppar dem i en käck kasse med aqualands logo på och går ut. Men går strax in igen och letar efter någon slags städskrubb och hittar den nära ingången, och tar med mig nästan en hel bal med dasspapper! En flaska diskmedel blev del av bytet med.

När jag kommer tillbaks till husbilen lagar vi panko-panerad frasstekt odefinierad fisk med potatismos och en ganska misslyckad sås på pulvermjölk och fiskbuljong som ingen ville ta mer av, lingonsylt som backup. Vi vet iallafall var vi är på kartan nu, och jag funderar på om vi ska fortsätta eller pausa och samla lite mer förnödenheter, jag frågar barnen vad de anser, och de tycker vi ska stanna lite, de är nog nyfikna på om det finns godis i affären vi passerade tidigare. Jag förstår dem, dagen var väldigt stressig och utmattande och jag känner mig ganska trött i huvudet huvudet med.

Vi låser och larmar bilarna och jag ser till att jag kan nå feeden från vår webcam via min mobil som jag kopplar upp mot vårt wifi. Om vi inte går för långt fungerar det nog, jag ökar styrkan på radiosignalen till max på min routern med. Vi går runt i området på vår vakt och jag sneglar ned i mobilen då och då för att se att inget oväntat sker vid våra bilar. Vi går till snabbmatsrestaurangen på området och lägger vantarna på alla förpackningar av ketchup socker salt och peppar vi hittar. Vi hittar ganska många burkar med saltgurka som vi tar, och mer dasspapper. I en läskautomat hittar vi en stor flaska med essens till cola som kanske kan vara substitut för saften som är slut sedan länge. Vi tar med alla servetter vi hittar med, fungerar bra på dasset.

Nästa ställe är en liten butik med godis och souvenirer, men där verkar ganska utplockat till barnens besvikelse. Jag bryter upp dörren till personalingången med en liten kofot från ryggsäcken och upptäcker att de har ett orört lager med chips och godis som alla skriker höga glädjetjut över när de ser, och vi fyller alla påsar vi hittar med fyndet. Vi tar med burkar med sodavatten och läsk som står där med. Jag hittar även några limpor med cigaretter och snus, jag misstänker kan vara bra som bytesvaror, det var längesedan jag själv slutade med sånt.

Resten av sakerna var inte särskilt intressanta, barnen tog med några små prylar som de gillade. Jag lämnar inga pengar efter mig, jag tror de är totalt värdelösa nu. Detta verkade vara alla butiker i området, och vi går tillbaka. Vi sorterar in våra fynd i släpet och husbilen. Jag vågar inte fylla husbilen än om det visar sig att vi måste överge den, så vi får hämta saker från släpet så länge. Barnen har ätit chips och godis och vill inte ha någon kvällsmat, men jag värmer lite rester till mig, hunden får lite han med.

Jag försöker förstå beteendet tidigare, varför sköt de sönder bilar? Var det något slags försök att förhindra smittan att spridas? Eller det sista sprattlande irrationella beteendet av en döende statsapparat? Vägspärrar borde väl fungerat bättre isåfall? Det lät mest som ett spel? Jag vet inte om jag någonsin kommer förstå beteendet, och hoppas att vi aldrig kommer se dem igen. Barnen tittar på film en stund och går sedan och lägger sig, jag går ut lite i mörkret för att pissa, plötsligt hör jag ett konstigt skrikande från stället där getterna befann sig tidigare, och jag tar fram min lilla starka ficklampa och lyser dit, och möts av två lysande ögon och en stor käft som håller en get i munnen, ett stort kattdjur, jag tror det är en snöleopard? jag går in igen.

Vi vaknar i vanlig tid och natten var lugn, jag tror nästan att vi har chans att nå vår destination idag! Peppar peppar ta i trä, tänker jag och undrar när jag började med skrock, så dumt, men råkar som av en händelse ändå nudda matbordet av trä. Felicia hjälper mig att navigera med telefonen när jag kör, och hon frågar om det verkligen är rätt destination när hon tittar på min kartnål, jadå, säger jag, den är rätt, ”men den är ju mitt inne i en skog?” säger hon frågande, – ja, jag vet, svarar jag med ett litet leende. – Det blir förhoppningsvis perfekt. Sista sträckorna fram till destinationen går på små eländiga grusvägar som är halvt igenvuxna och knappt använda, och sista biten är direkt stenig.

Det har blivit kväll och barnen är trötta och hungriga, vi kommer fram till en stuga av trä med några små uthus omkring, och jag ser till min besvikelse att det inte kommer någon rök ur skorstenen, det finns inga spår i snön heller, och jag går modstulet fram till dörren och knackar på, men får inget svar. Jag känner på dörren och den är öppen. När vi kliver in möts vi av en oväntad syn, när vi tänder våra lampor ser vi ett bord fyllt med saker, det står en stor dunk med vatten, några konserver, en fotogenlampa och en flaska fotogen, tändstickor, tändvätska, ett stormkök, en kniv, några säckar med ris, en stor stapel med ved, och lite vid sidan av, en konservburk, bullens pilsnerkorv, jag tittar häpet på den och ser att det är något skrivet med tusch på burken med, ”könsvider” och jag börjar gapskratta och kan inte sluta på en stund, barnen frågar flera gånger vad det är och förstår ingenting, jag säger att det inte riktigt går att förklara, men att vi nog är säkra här ett tag.

Det ligger en liten lapp på bordet med, det står bara tre ord på den, ”vänta fyra dagar”. Det finns två dubbelsängar i stugan som vi använder, kaminen värmer snart upp så det blir trivsamt varmt. Vi spenderar flera dagar i lugn och ro i stugan, och lagar mat och spelar lite spel, och jag låtsas inte om att jag sett den dolda webcamen i väggen, utan ser till att vi varje dag passerar förbi den så vi syns tydligt. Efter fyra dagar knackar det på dörren, vi möts av två skäggiga herrar i grova kängor, den ena säger ”itpreppern va?”, barnen tittar på honom och sedan mig, – jajjemen, svarar jag glatt, och barnen ser väldigt förvirrade ut, – jag förklarar senare, säger jag till dem. Mannen säger ”du tog längre tid på dig än jag trodde”, – jo, vi fick lite trafikproblem på vägarna, svarar jag,

Mannen fortsätter att berätta för barnen, ”jag känner till alla preppers som som har fått koordinaterna till min BOL, er pappa, även känd som itpreppern, fick dem, ett litet tag efter katastrofen dök den första preppern upp”, och han tittar på den andre skäggige mannen bredvid sig. Strax därefter dog ägarna av herrgården en bit bort, och vi övertog ägorna och djuren och odlingarna, och drev det med nöd och näppe vidare. Det började komma fler preppers till stugan, och vi satte upp den som en karantän för att förhindra sossesjukan”, barnen ser frågande på mig och jag släpper ut ett knappt märkbart stön och säger – han menar blödarsjukan, och barnen tittar tillbaka på honom och han fortsätter, ”nu har vi en verksamhet som börjar landa så smått. Det finns gott om plats i herrgården om ni vill bo där, de flesta rummen har egna kaminer, packa era saker så åker vi dit”.

Vi gör som han säger och tar bilarna och åker tillbaka vägen vi kom ifrån, men tar vänster efter ett litet tag till en lite bättre väg. Runt en krök står en betongbil snett över hela vägen och spärrar, jag ser en beväpnad man och kvinna titta på oss med kikare och sedan gå in i betongbilen och köra fram den så vi kan passera, de nickar och ler lite till oss när vi passerar. Jag ser en liten handgjord skylt vid sidan av vägen som pekar framåt, och jag hinner läsa ”smurfbyn” på den och ler. Längre fram skymtar vi konturen av en större byggnad i sten, vilket måste vara herrgården. Lite avsides kring den står det byggnader för kreatur och magasin, jag ser nysnickrade burar för något, kaniner? och ser en kvinna i hoodie sitta och pyssla med dem och titta upp och nicka åt oss och le lite.

Vi kommer fram och parkerar våra bilar. Där står en ganska risig husvagn med, och jag tänker att jag hoppas att ägarna flyttade in till herrgården, den ser inte kul ut att bo i, tills jag ser några höns hoppa ut ur den och picka lite på marken. Det kommer fram en lite yngre man och frågar utan inledande fraser, ”har ni några användbara saker med er?”, och jag säger, – ja, vi har en okej dieselgenerator, är den användbar?, frågar jag, ”ni kan ställa den bredvid de andra i skjulet där borta, något mer?” jag nämner lite om min kompostkvarn och varmkompost och han ber mig prata med en kvinna om dem senare. Han frågar om jag är bra på något, och jag svarar att jag gillar teknik, han säger utan omsvep att jag kan få ta hand om elproduktionen, vilket jag tycker låter som en bra idé och accepterar.

Jag får en liten ingivelse och frågar honom – vet du hur dinosaurier parade sig? Han tittar på mig med uttryckslös blick och svarar, ”menar du under trias jura eller krita? Är det ornithischia, theropoda, saurischia eller sauropodomorpha? Din fråga är för vag för att kunna besvaras”, jag överlämnar Felicia i hans sällskap och de inleder genast en animerad diskussion som genast drar iväg till något helt annat område, jag ler och känner mig varm inombords och ser mig omkring, jag har kommit hem.

Gå till del 6 Slut.