Jag vaknar ganska tidigt trots gårdagen, jag brukar få ganska mycket energi när jag har slagit på knappen med ‘skapa bygga uppfinna få saker att fungera’, jag går ner i verkstaden och arrangerar batterierna på en hylla och plockar fram lödkolven och ledningen med störst dimension, jag har inte tillräckligt med riktig batterikabel, så jag tvinnar ihop 3 och 3 av denna som ersättare. Men jag hinner knappt sätta igång lödkolven innan strömmen går, och jag ser till min irritation att min lilla batteribank är urladdad.

Jag skiftar mina urladdade batterier mot mina nya men funderar lite, och kommer fram till att jag nog ska ladda upp alla batterier först istället. Min generator skulle kunna ladda flera par i taget om jag hade haft flera bra laddare, men jag har bara en bra laddare, de var lite väl dyra att köpa fler av, tänkte jag då, bra tänkt Bengt, de pengarna du sparade då har du ju mycket nytta av nu. Jag kör en överslagsräkning och uppskattar att jag behöver köra generatorn runt 20 timmar för att ladda alla batterierna i tur och ordning. Men generatorn har mer ork än att bara driva batteriladdaren, och jag planerar vad jag ska göra med överskottet, och kommer på att det kan vara bra att köra diskmaskinen och tvättmaskinen samtidigt, kanske dammsuga med? Men då behöver jag först bygga ett nytt vattensystem.

Efter en stunds lättare ångest tar jag återigen fram min tigersåg och sågar helt enkelt av inkommande vattenledning till huset efter ventilen (så att det inte börjar spruta vatten om det skulle trycksättas igen). Jag kopplar på en grov slang med slangklämma runt metallröret och leder upp slangen till övervåningen genom ett hål i golvet som går upp till vasken i köket för att få lite höjd och tryck, och tar sedan den största tunnan jag har, (en stor blå i plast som jag inte riktigt minns var jag fick ifrån, men tyckte att den var nog bra att ha kanske). Jag borrar ett hål längst ner i tunnan och bankar in slangen där, och säkrar slangen inne i tunnan med en bit av metallröret och en till slangklämma utanpå slangen. För säkerhets skull sätter jag dit en rand med silikon runt kanten på insidan med.

Jag ber barnen hämta några 25-litersdunkar med sparat vatten från poolen, Leo försöker först ta dem själv men tar tacksamt emot hjälp av Felicia och de stapplar upp dem för trappen, och vi provar att hälla en av dem i tunnan, det är helt tätt ser jag till min belåtenhet. Ivrigt springer jag ner och provar kranen bredvid tvättmaskinen, det fungerar bra, riktigt bra till och med! Jag provar duschen med bara för att det är så roligt och barnen tittar skeptiskt på mig och påpekar att det bara är kallvatten ju, bortskämda små varelser som inte uppskattar mitt fina bygge tänker jag lite förnärmat. Jag tror man nog lätt kan köra tvättmaskinen på det trycket, diskmaskinen står tyvärr på samma våning som tunnan och får ju inte samma tryck, jag funderar en stund till och går sedan och kapar slangen vid tunnan medans Leo tålmodigt håller slangen vikt så det inte sprutar vatten överallt, och jag gör en grenkoppling till diskmaskinen från en del av min bevattningsanläggning, och ställer sedan tunnan på diskbänken ovanför maskinen och hoppas att det trycket fungerar för den. Vi fyller maskinen med disk, och fyller tvättmaskinen med tvätt, och jag går tillbaka till verkstaden och kopplar in de första två batterierna till laddaren, och startar sedan generatorn.

Jag kontrollerar att den laddar de två första batterierna som den skall, och går sedan in och nästan med andakt sätter jag igång tvättmaskinen! Jag väntar med diskmaskinen, det blir nog för mycket last att köra alla tre saker samtidigt. Men alla powerbankar och telefoner och laptops tänkte vi ladda samtidigt. Tvättmaskinen fungerar precis som den skall med vattnet och det tumlar runt och ser så normalt och trevligt ut. Vi kontrollerar vattennivån i tunnan och fyller på lite. När jag är på väg ut till verkstaden igen ser jag flera av grannarna stå och titta utanför mitt hus, ditlockade av ljudet från generatorn som trots att den står inomhus låter tillräckligt mycket för att märkas, framförallt då inga andra maskiner är igång. – hämta era telefoner och laddare, säger jag till dem, eller andra saker ni behöver ladda, jag kommer köra generatorn hela dagen, och den har kraft över att ladda saker åt er om ni vill.

De skiner upp betänkligt när de får erbjudandet och går genast och hämtar fullt med telefoner och plattor och små saker och ficklampor och radioapparater, jag får ta fram ganska många limpor med grenuttag från förråden för alla saker som skall laddas. Någon kopplar in en liten högtalare med ett jäkla drag i och sätter igång musik, det kommer fler människor och det börjar bli en riktig feststämning. Det dröjer inte länge förrän några har burit upp sina grillar och börjar laga mat. Tvättmaskinen är klar och jag frågar om någon behöver tvätta kläder? De ser på mig som om jag vore galen men hämtar sedan påse efter påse med kläder och vi gör upp ett litet kösystem som verkar fungera. Det börjar dyka upp flaskor och skrålande stämmor, och fullt med riktigt gott grillat kött. En av alla som är där drar lite i min ärm och pekar på en flaska, här serru , har du grejor, en 23-årig zacapa, han häller upp en generös mängd i en plastmugg och räcker mig. Herrejesus vad gott! Det värmer fint. Jag går ut och skiftar batterierna som laddas, och går sedan tillbaks till festen som bara verkar bli större hela tiden. Jag märker att rommen helt plötsligt smakar tequila och att jag har en bit citron i andra handen. På något sätt lyckas jag ändå skifta runt batterierna som laddas under kvällen och fylla på diesel flera gånger till generatorn samtidigt som gästerna fyller på min mugg med olika drycker och sätter små grillade godbitar på min tallrik, det blev en sen och intensiv och väldigt rolig kväll.

Dagen efter undrar jag om jag var och slangade diesel igen kvällen innan, det smakar för jävligt i munnen och jag har en hemsk huvudvärk, barnen har hållit kaminen igång och skött om så människorna lämnade partyt efterhand, det är ganska stökigt fortfarande dock. När jag ska koka kaffe ser jag att vi glömde köra diskmaskinen, jaja. Morgonen spenderas med huvudvärk och lättare magont medans vi plockar undan. Alla batterier är laddade och generatorn verkar ok, den stannade när dieseln tog slut förmodar jag. Damsugaren tittar anklagande på mig från hörnet med när jag återigen plockar fram lödkolven och sätter igång att koppla ihop dem i olika öar med batterier av samma eller nästan samma styrka. Jag tänkte ha ungefär tre solceller på tre batterier så det blir tre till fyra öar med varsin inverter på så vi får ström.

När batterierna är kopplade går jag loss på solcellerna och drar sladd och arrangerar upp dem i rader på den minst skuggiga platsen närmast verkstaden. De får ligga lätt uppallade på marken bara. Sladdarna från solcellerna kopplas sedan in på regulatorerna som sedan kopplas till batteri-öarna, och jag ser att de genast sätter igång att stödladda batterierna. Jag hakar på inverters till öarna och drar förlängningssladd till mina växtlampor och provar att det fungerar, vilket det gör! och jag känner mig enormt nöjd!

Barnen har sannolikt märkt att jag agerat lätt maniskt och låtit mig vara i fred, och ordnat både lunch och middag själva och jag ser att det är sen kväll, jag är vrålhungrig och steker upp rester från gårdagens överraskande grillfest och somnar sedan som en stock igen, kaminen knäpper och knastrar lite. Morgonen är ovanligt klar och stilla, och solen lyser. Vilket står i bjärt kontrast till mina funderingar på vad som har hänt, varför det är ett informationsvakuum, finns det överhuvudtaget någon form av statsapparat kvar? Med jämna mellanrum scannar jag etern med radion men får inte in något, inte ens med min stora antenn som sitter monterad vid taket. Jag har inte heller sett något som flyger sedan helikoptrarna hos grannen, helikoptrar?! Jag har ju för tusan en drönare med en bra kamera, jag kan ju köra runt centrum och se hur det ser ut, kanske tom längre, den ska kunna gå 7km enligt specen, det litar jag dock inte på, men kanske hälften?

Jag toppar upp batterierna till drönaren och radioenheten och laddar plattan jag har till med appen till drönaren, och låter den stiga upp. Bilden på plattan är klar och smidig och jag styr drönaren mot centrum, barnen står bredvid och tittar nyfiket på. Vi ser vägen under oss, det är stillastående bilar på många ställen, men inget rör sig. Jag stannar upp och låter kameran svepa runt, mot storstaden ser man stora gråa moln eller kanske rök? Här och där på olika ställen brinner det i byggnader. Jag fortsätter in mot centrum och stannar till över torget. Jag ser en man titta upp förvånad över ljudet av drönaren, det ligger fullt med sopsäckar staplat mot en husvägg, staplat? Jag flyger närmre säckarna och börjar få en obehaglig känsla och säger åt barnen att låta mig vara ifred en stund, de tittar på varandra och går utan att säga ett ord. Det ser ut som kroppar som ligger i säckarna mot väggen, och mycket riktigt sticker det ut ben och händer här och där, alla delar som sticker ut har blod på sig. Det det ser som om en del av människorna fortfarande lever, det rör sig här och där bland säckarna, men jag ser några råttor som tittar upp mot mig och sedan springer undan. Jag flyger lite närmre och råkar vinkla upp kameran när jag ska ändra vinkel och ser rätt in i ett ansikte på en balkong bredvid, det är en man, det rinner blod från ögon och öron och från huden som syns vid händer och hals och jag rycker till med kontrollerna för att komma undan den oväntade och obehagliga synen! Mannens ena arm är sträckt mot mig och jag ser hur han segnar ner på balkongen och blir sedan liggande.

Jag bestämmer mig för att titta runt på fler ställen i centrum och flyger mot affären, utanför står en man i gasmask och någon slags gevär, han har vanliga kläder på sig. På innergården som Leo och jag gick in via ligger det fullt med döda människor med. Jag flyger vidare mot den lilla polisstationen, och ser ett par människor röra sig därinne? De tittar ut och går sedan ut på framsidan och drar sina pistoler, det där är inga poliser. Jag svänger genast i skydd bakom några träd och ser grenar splittras nära mig och jag sätter högsta fart tillbaks tills jag får skydd av höga byggnader. Det får nog räcka tror jag, och jag beordrar drönaren att flyga hem själv, men den säger att den inte får någon kontakt med GPS och låter mig flyga hem den manuellt. Hur kan den inte nå GPS? Det kan bara vara en av två orsaker, antingen är alla satelliter utslagna, vilket vore konstigt och osannolikt, eller så är signalen inte längre öppen utan krypterad, viket skulle tyda på att problemen vi har här inte bara är lokaliserade till storstaden med omnejd, utan finns på fler ställen i världen om de har stängt av GPS! Drönaren landar mjukt en bit bort från mig, men jag låter den stå där och tar istället fram ett munskydd och sätter på mig, plus handskar och handsprit och några servetter från ryggsäcken, och börjar sprita av drönaren.

Det måste vara någon form av smitta som dödar människor i centrum! Jag stänger av all utrustning och går och pratar med barnen. – Jag vill att ni har på de här maskerna ett tag nu. Jag tror det går en dödlig smitta. Vi ska inte längre öppna dörren för någon, och jag vill att ni spritar händerna ofta. Jag tänkte gå runt och se om jag kan tejpa över ventiler och eventuella springor i huset med silvertejp. Vi måste nog vara inomhus ett tag tills vi vet mer eller kommer på vad vi ska göra. Barnen frågar vad jag såg och jag berättar om kropparna och mannen på balkongen. Jag känner att jag måste meddela vad jag sett till grannarna, och om jag är ärlig mot mig själv är det kanske inte bara av altruistiska orsaker utan för att försöka begränsa smittspridning i min närhet med. Jag funderar på hur jag ska göra det utan att riskera smitta om det redan är här, och får en liten mental bild av höga röster från Harry Potter och letar upp en mic som jag vet att barnen har sedan gammalt, och går sedan och lånar Leos gitarrförstärkare som jag kopplar in ute på balkongen.

Jag vrider upp volymen och vrider ner distorsionen och det blir genast kraftig rundgång eftersom jag har micken nära högtalaren. Tjutet ekar ut över området och jag ser dörrar öppnas och människor titta ut. – HEJ ALLIHOPA, dånar min röst ut och det ekar bland husen. JAG FLÖG NYSS UT TILL CENTRUM MED MIN DRÖNARE, OCH JAG TROR ATT DET GÅR EN DÖDLIG SJUKDOM ELLER NÅGOT MOTSVARANDE, DET ÄR FULLT MED DÖDA MÄNNISKOR PÅ TORGET OCH ANDRA STÄLLEN, DE VERKAR BLÖDA MYCKET INNAN DE DÖR, JAG VILL ATT NI ALLA BEGRÄNSAR KONTAKTEN MED ANDRA MÄNNISKOR OCH VARANDRA HÄR I OMRÅDET SÅ VI KAN STOPPA ELLER MINSKA SPRIDNINGEN, JAG VET INTE OM DET ÄR KONTAKTSMITTA ELLER LUFTBUREN SMITTA, JAG KOMMER LÄGGA ETT PAR ASKAR MED MUNSKYDD OCH ENGÅNGSHANDSKAR NERE VID KORSNINGEN VID BUSSHÅLLPLATSEN SOM NI KAN TA AV OM NI VILL. SPRID GÄRNA INFORMATIONEN TILL ANDRA KRING ER.

Strax efter jag slutat prata ser jag hur människorna ser sig omkring som för att se om de andra blöder eller inte, och sedan skyndsamt stänga efter sig. Jag tar med mig några paket munskydd och engångshandskar ner i en genomskinlig plastlåda, och en liten flaska med handsprit och lägger det med lock på nere i korsningen. Efter ett tag ser jag några av människorna titta ut och outtalat komma överens om att gå en och en till lådan och hämta några munskydd och handskar, och som jag tänkte så använder de handspriten innan de tar skydden med. Jag kan inte låta bli att spionera lite med min skyttekikare mot husen omkring mig med, och ser människor upprört prata inne med sina partners, eller andra som börjar tejpa runt fönster och dörrar, andra har lagt fram resväskor och packar saker. Jag får en klump i magen när jag innanför en gardin ser silhuetten av en man som håller ett gevär i handen som han sedan stoppar i munnen och det smäller högt! Jag äcklas lite av mig själv när den första tanken som poppar in i mitt huvud är att han inte längre behöver det geväret och att jag kan ta det istället, sedan blir jag lite ledsen över att mina ord fick en man att ta livet av sig, tydligare än så blir det nog inte att ord har makt.

Jag går och håller om mina barn en lång stund för att få lite värme och närhet, medans hunden gnäller och slickar på våra ben. De närmsta dagarna spenderas helt inomhus med kortare utflykter i trädgården för att rasta hunden, som tydligt markerar att han väldigt gärna vill gå promenader och är väldigt rastlös över att inte får det som vanligt, det kan inte hjälpas, jag vågar inte riskera att drabbas av vad det nu är som händer med människorna i centrum. Vi har mat och vatten och ved som gör att vi kan bugga in ett bra tag, och batterierna fungerar bra, en av öarna är lite svagare och jag misstänker att en del av batterierna från bilarna inte var helt fräscha. Några av människorna i området ger sig iväg i sina bilar och jag undrar var de åker, jag misstänker att det kanske är lika jävligt överallt, men tanken gnager i mig att jag bor i en dödsfälla när jag är nära andra människor, och jag känner frustration över att jag inte realiserade mina planer tidigare på ett boende långt borta från andra människor, förmodligen tyckte jag synd om barnen som skulle fått det jobbigt med skola och vänner då.

Brödet är slut, och jag tänkte prova något jag hade planerat göra innan katastrofen inträffade, när började jag tänka på det som katastrofen? jag har funderat på om jag kan baka bröd i min gas-grill ute, med locket på så visar termometern på över 250 grader när jag grillar, och om det stämmer borde man kunna baka bröd där med. Min vanliga ugn drar lite för mycket för att min största inverter skall orka med, och att bränna dyrbar el på att värma saker känns dessutom helt fel. Jag har två fulla behållare med gas i förrådet och en slurk kvar i grillen ute som jag glömt att vinterställa. Jag tar av skyddet på grillen och lyfter ut gasbehållaren och testar om det pyser när jag vrider igång behållaren, vilket det gör.

Jag har gott om mjöl i vakuum-påsar och gott om torrjäst bland mina prepps, och jag ger mig själv en mental klapp på ryggen för det. Jag blandar min vanliga deg med specialmjöl och durumvete och vatten, olja och salt och rör ihop det med en slev, den behöver ingen maskin för det, bara jobbigt att diska. Degen jäser någon timme ganska nära kaminen och ser fluffig ut. Jag bakar ut den i längder på en plåt och låter den jäsa en timme till, ca tio minuter innan jag gräddar den sätter jag igång grillen så den blir genomvarm, och sätter därefter in plåten. Temperaturen går upp till strax över 200 grader och sedan närmre 250 efter en stund, det är ok eftersom jag brukar köra den temperaturen även i ugnen för att få knaprig yta på brödet. Efter circa fem minuter gläntar jag på locket och lyser in med ficklampan, och det ser bra ut. Jag väntar fem minuter till och sneglar igen, det börjar få fin färg ser det ut som, och jag låter brödet gräddas en stund till innan jag chansar på att det är klart.

Barnen står beredda med smör och ost och kniv i köket bakom mig, och vi har en feststund där vi mumsar nygräddat bröd med smör som smälter och droppar i våra händer, det gick över förväntan bra med brödbak i grillen, dessutom fick det en lätt rökig smak som var ganska angenäm. Resten av brödet får svalna och vi lägger det i påsar i köket, där är ganska kallt ändå, och vi låter smör och ost vara framme med där. Ost har vi gott om, det har jag lagrat sedan tidigare, smör är det däremot ont om, vi är inne på sista paketet nu, vi får försöka med raps-olja senare, den går kanske att piffa till med lite pressad vitlök och salt och doppa bröd i?

Det har spridit sig en angenäm doft utomhus av min bakning, och jag ser några av grannarna stå nedanför backen och titta upp. Dumma människor tänker jag, inte för att de är hungriga utan för att de inte håller avstånd mellan varandra. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen, det praktiska dilemmat med att jag har bunkrat upp förnödenheter till min familj och andra inte har gjort det är riktigt obehagligt hur jag än tänker på det. Om jag låter resten av familjerna i området ta av mina förråd så kommer det ta slut relativt fort, och mina barn kommer kanske svälta ihjäl, och det kan jag inte acceptera, mina barn är viktigast av allt, och jag kommer nog göra allt i min makt för att de ska klara sig, känner jag. Men det innebär samtidigt att människor omkring mig förmodligen kommer att dö fortare än vad de skulle behöva om jag delade med mig. Jag ropar till dem -Vi har inget kvar, det var det sista, ni får gå iväg härifrån nu, ni riskerar att smitta varandra om ni inte håller er isär. Jag får dåligt samvete av min lögn, men jag kan inte riskera mina barns liv, mitt dåliga samvete hindrar mig från att sova bra den natten oavsett.

Scenerna från flygturen med drönaren gnager lite i mig, och jag beslutar mig för att ta en ny titt och går ut med den nyladdade drönaren och tar upp den i luften och flyger mot centrum igen, det verkar relativt oförändrat sedan förra gången, bortsett från att det verkar vara fler råttor och fåglar som kalasar på liken, och jag tycker mig känna doften hela vägen hit. Jag flyger ganska högt upp den här gången för att få mer översikt, och längre bort ser jag en större samling med motorcyklar vid polishuset, bakom byggnaden är det ganska mycket människor, de verkar ha någon slags fest eller sammankomst? Det ser ut som grillar och högtalare är uppsatta, jag zoomar in på dem och ser att alla har västar eller jackor med motiv på ryggen, men det lustiga är att de flesta verkar ha olika motiv och olika text? Det står en grupp vända åt samma håll och kastar något, jag vänder kameran lite och ser en naken man fastbunden mot husväggen, han blöder på flera ställen där det verkar sitta knivar som de kastat mot honom. Det känns främmande och overkligt att titta på. Ingen lägger märke till mig den här gången, och jag flyger ännu högre upp för att se mig omkring. Långt borta ser jag enstaka bilar som åker sicksack på vägarna mellan stillastående bilar och bråte som ligger där. Längre bort skimrar det i orange av större bränder som verkar rasa obehindrat. Jag ser något som ser ut som en nedslagsplats och undrar lite hur långt jag flugit med drönaren men flyger närmre, det är ett stort flygplan som kraschat där ser det ut som. Jag bestämmer mig för att undersöka vägarna lite grand och tittar på den större utfarten från centrum, det verkar som om någon placerat lastbilar för att hindra andra att komma ut? Och jag ser två personer med något som ser ut som vapen hängandes på axlarna, de noterar drönaren och försöker skjuta på den, men de är såpass långt borta att jag inte är orolig för att de ska träffa. Jag flyger tillbaka längs vägen och tittar på den andra utfarten från området, och det är spärrat där med! Jag ser till min fasa att jag känner igen några av bilarna som står vid sidan av avspärrningen, det var några av de från området som åkte ett litet tag efter att jag basunerat ut mina upptäckter. Jag undrar var de är nu men misstänker starkt att de inte längre lever. Jag flyger tillbaka över ”min” skog och inspekterar den lilla usla byggvägen som blev kvar efter min och grannens tillbyggnader, skulle min bil klara av den? Den mynnar ut en liten bit bakom deras avspärrning.

Drönaren landar mjukt framför mina fötter och jag sätter den på laddning igen. Vilket fantastiskt spaningsverktyg den är! Jag har inte längre dåligt samvete för utgiften den innebar, nu känns det som om den eventuellt kan rädda våra liv. Barnen frågar varför jag ser så bister ut och jag förklarar att det flyttat in banditer i närheten som spärrat av vägarna, och jag säger att vi måste nog bege oss härifrån. Jag känner intensivt obehag mot tvånget de innebär mot mig och jag känner en stor ilska, jag vägrar detta. Jag tar på mig ett nytt munskydd, sätter på mig skyddsväst, pistol och jacka och tar på mig skyddshandskar och går till huset där mannen sköt sig. Jag ser blickarna inifrån de andra husen men ingen går ut till mig. Dörren är olåst, jag förväntade mig en obehaglig lukt från kroppen som har legat där ganska många dagar nu, men det känns knappt något, det är ganska kallt i huset. Geväret visar sig vara en hagelbössa, och det står en ask patroner på bordet som jag tar lägger ner bredvid bössan i väskan jag har med mig. Jag går runt i rummen och hittar vapenskåpet som står öppet, där hittar jag ytterligare askar med hagel och ännu ett bra fynd, en glock! och nästan tio askar patroner till den med. Jag tar med mig hörselkåpan från skåpet med och skickar ett tyst tack till honom när jag går därifrån.

Jag inspekterar tomten från min parkering till byggvägen från skogen och tror att jag kan få dit bilen, men inte med släpet kopplat till. Vi hjälps åt att knuffa och delvis lyfta släpet fram till skogsbrynet varpå jag sladdar loss med bilen och lyckas till slut ta den dit med. Vägen ser smal och väldigt ojämn ut. Jag skruvar fast takbox på bilen, och kopplar fast släpet. Vi tar en paus för att äta, jag känner mig stressad och obekväm så det blir en blandning av korv på burk och brödet som vi bakade, sedan fortsätter vi med packning. Vi släpar upp generatorn på släpet först, därefter min snurr-varmkompost med bägge facken fyllda, det ena facket har mogen jord och det andra håller på att komposteras fortfarande, den är nästan lika tung som generatorn. Sedan lyfter vi på kompostkvarnen och alla dunkar med diesel. Vi lyfter in allt vatten och flera lådor med torra prepps, jag vågar inte ha preppsen med burkarna ute i frysgrader än riktigt.

Därefter börjar jag montera ner solcellsanläggningen men pausar och tittar på släpet, det har höga gallerkanter, och prylarna behöver täckas med skydd. Jag börjar genast bygga ett rutmönster av plankor med gångjärn på ena sidan och en presenning under. Sedan skruvar jag fast solceller ovanpå och på alla sidor av släpet, alla cellerna får plats perfekt, och jag kan lyfta ovansidan som ett lock med.

Jag ser till att det sitter stabilt och inte kan blåsa av, och bär dit alla batterier med och kopplar bara in dem som tidigare. Det kommer inte bli optimal laddning med de vinklarna på solcellerna, men det kommer laddas ganska bra från locket på ekipaget iallafall, och där är sex celler. Vi fortsätter packa saker resten av kvällen och har därefter fyllt hela släpet, takboxen och hela bagageutrymmet på bilen.

Jag tittar sorgset på hinkarna där det börjat gro i de flesta nu och försöker stuva in de med potatis i bilen med men det är helt fullt. All mat är packad, alla prepps och prylar, kaminen är nedmonterad och packad, alla varma kläder sovsäckar och luftmadrasser, ett litet tält, gasgrillen med flaskor, alla mina fröer och elektronikprylar, allt som krävs för att vi ska överleva för stunden och kunna leva senare är instoppade på alla lediga platser vi hittat. Jag berättar lite om mina planer för barnen, och att jag behöver deras hjälp för att vi ska klara av att ta oss härifrån. Jag berättar hur de spärrat av vägen en liten bit innan vi kommer komma ut från byggvägen till stora vägen, och att de direkt kommer se oss köra ut, och att vi måste stoppa dem från att köra efter oss och kanske skada oss (jag översätter till döda oss i mina tankar, men barnen förstår) .

Jag visar dem våra vapen, och de får öva på att ladda magasinen, stoppa in dem, och göra mantelrörelser. Jag visar hur de ska sikta och krama av skotten, de får sitta och torr-öva ett tag tills de känner sig trygga. Det har börjat blåsa upp, och jag tänker att det är ett perfekt tillfälle att ge sig av på då det döljer motorljuden. Vi gör oss redo och packar in det sista. Jag har ordnat ett litet hörselskydd till hunden som han inte kan skaka av sig när vi provar det på honom, det ser mycket sött ut på honom. Vi andra har varsitt runt halsen redan. Vi ställer oss utanför huset och tittar, och jag tänker att jag nog aldrig mer kommer komma tillbaka till det här huset, och jag upptäcker även hur lite det egentligen betyder, jag har det som betyder något för mig här bredvid mig, och den här platsen är inte längre trygg för dem.

Barnen är ledsna och rädda men sammanbitna, vi sätter oss i bilen och börjar köra. Det är rejält skumpigt fast vi kryper fram, jag tittar hela tiden i backspegeln för att se att släpet inte tappar last eller solcellerna går sönder, vi skapar i botten på bilen flera gånger, men vi klarar hela byggvägen med bara repor och några bucklor som följd, och kommer till infarten till stora vägen och jag säger åt barnen att ta på sina hörselskydd.

Gå till del två Slut på del 3,fortsättning följer. Gå till del fyra

Annonser

3 reaktioner på ”Hur parar sig Dinosaurier – En berättelse om katastrofen, del 3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s