Hallå, Felicia, vi är hemma! Ropar jag, men får inget svar, Felicia! ropar jag igen lite högre samtidigt som jag skyndar mig upp för trappan, hon sitter i sitt rum med sina ljuddämpande hörlurar på sig och lyssnar på, någonting? Det ser ut som anime på datorn. ”Hej pappa, gick allt bra?” Leo tittar på mig och jag skakar knappt märkbart på huvudet åt honom och svarar – jadå, vi kunde handla, men det var ganska stökigt så jag tror vi undviker affären nu ett tag.

Nu vill jag att ni hjälper till, ni får ta mina odlingshinkar och gå ut och fylla dem med snö, häll ut snön i badkaret, jag ska bara göra rent det först, ok? Tag med hunden ut men se till att han inte drar iväg någonstans, ta så ren snö ni kan hitta. Det knackar på dörren och jag blir genast på min vakt och säger till barnen att gå upp och hålla koll på dörrarna till altanen på baksidan och ropa om de ser någon. Jag hämtar ett baseballträ i garderoben och tittar ut genom fönstret bredvid dörren. Det är grannfrun i det gröna huset. – Hej, säger jag, jag minns inte vad hon heter heller, ”hej Bengt, du, vi har lite ont om vatten hemma, du vet, strömavbrott och vattnet fungerar inte, du har inte en flaska ramlösa eller så som vi kan få köpa av dig?” – jag tittar lite skeptiskt på henne, och på de djupa spåren i snön hon skapat, – vi tänkte just gå och samla in snö att ha som vatten, ni kan ju göra det med kanske?, säger jag, ”usch!” utbrister hon ”det får man ju mask av!”, – du kan ju koka vattnet, det tänkte jag nog göra, jag nämner ingenting om mina sawyer – filter till henne. ”du kanske inte hörde mig innan, det är strömavbrott, hur hade du tänkt att vi ska koka vatten då? Varför tror du jag ber om ramlösa?!” säger hon lite irriterat. Jag tittar ner mot hennes trädgård, – ni har en grill?, ”ja?” svarar hon, – och ni värmer ert hus med pellets?, säger jag, ”ja?” svarar hon, ”menar du att jag ska stå och koka vatten i grillen?! Gud vad dumt, någon får se till att lösa det här nu, det är ju helt orimligt att jag ska behöva.. ” resten av meningen dör ut när jag stänger dörren och låser.

Efter ett tag har barnen och jag fyllt vårt badkar med snö och lämnat fyllda hinkar på golvet bredvid, jag har en liten bula i pannan från ett avbrott i insamlingen för ett kortare snöbollskrig som hunden vann genom att jaga upp alla snöbollar och skälla som en galning. Jag förklarar för barnen att vi nog måste vara betydligt mer vaksamma för omgivningen nu, att vi hade inbrott i bilen på morgonen, och att människor kan bli otrevliga och farliga när de blir varse hur illa det kommer bli. Jag säger att de inte får öppna dörrarna för någon om jag inte är hemma, jag funderar t.om på om de ska få tillgång till min .22 Hämmerli, men känner att det är lite extremt kanske, vi har 2 baseballträ som vi ställer vid dörrarna istället.

Inget av barnen har ens nämnt något om skola idag, det är som om vi utan att ens prata om det ställt om oss omedvetet till något slags skyddsläge. Vi packar ner maten från frysen i påsar som vi lägger i plastbackar från Ikea, men det känns inte alls bra att ha maten utomhus oskyddat där någon kan smyga och ta den, det står helt öppet på altanen på baksidan av huset nu, jag täcker över backarna med en presenning.

Fritidsbatterierna har halverat sin nivå redan och jag ber barnen att inte använda sina datorer längre, de får nöja sig med sina telefoner nu tills vidare, som de laddar med USB-uttagen på min inverter eller från mina powerbanks, vilket de lite missnöjt accepterar. Jag ser till min förvåning grannen nedanför försöka fylla en tom plastflaska med snö och kan inte låta bli att ta en bild på idiotin. Vi lagar pannkakor med glass och sylt till lunch, trangiabrännaren orkar inte riktigt hålla rätt värme för den där rätta krispigheten, men det blir ganska gott ändå. Jag sätter barnen att värma snövatten till disken och de hanterar allt utan att gnälla, de verkar nästan tycka det är lite roligt.

Vi sitter i vardagsrummet som är täckt av madrasser och ombonat med upphängda filtar mot hallen och har fotogenvärmaren igång, det fungerar bra, jag vädrar med jämna mellanrum för att få lite bättre luft inne. Fotogenen kommer inte räcka särskilt länge trots att vi förmodligen kommer ransonera det till bara kvällen när vi sitter samlade framöver, jag borde kanske montera ihop min nödkamin med kokplatta? Att elda i öppna spisen är nästan ett nollsummespel värmemässigt, men avgaser från kaminen är nog ganska perfekt att leda ut via den. Jag har bara några få kubik ved i verkstaden, men jag har ju gott om träd i skogen utanför, kan man elda med ved som inte torkat? Nä det sotar nog bara när elden behöver koka bort fukten. Jag behöver nog ändå försöka ordna mer ved. Justfan, idiotgrannen i lyxvillan nedanför skogen sågade ju ner en massa träd för två år sedan, troligtvis för att få kvällssol, stockarna lät han ligga på marken bara sedan, undrar om de är murkna eller om de kan eldas med?

Jag hämtar motorsågen och går och undersöker stockarna, de som legat mer luftigt verkar ganska ok! Jag står och sågar upp dem i mindre bitar när jag får besök av några från området som undrar vad som händer, de undrar om de kan ta några bitar och om jag har en yxa de kan låna, jag säger att de kan bära upp dem till mig och hugga upp dem medans jag fortsätter såga upp träden, så kan vi dela på veden, vilket de villigt går med på, flera timmar senare och med bidrag av bensin från någons bil och resten av min kedjeolja är alla träd som var användbara uppsågade och upphuggna, det blev en rejäl hög med ved till mig och jag känner mig lite tryggare, jag staplar den i verkstaden och låser om mig. Kvällsmaten blir en ganska improviserad bouillabaise på rotfrukterna från kylen och fiskar från frysen (eller påsarna och lådorna där vi lagt maten) min sista påse med saffran gick åt där, vi rostar bröd i en stekpanna till. På natten hör vi då och då ordentliga motorljud och avlägsen skottlossning, och när jag går upp på natten och vädrar känner jag även en ganska tung och lite stickande röklukt som jag inte kan se någon uppenbar källa till, allt känns obehagligt och jag sover ganska lite den natten och min sig sauer ligger laddad bredvid mig.

På morgonen bestämmer vi att någon alltid ska hålla vakt, att någon av oss går runt mellan fönsterna och håller koll, hunden är dessutom ganska spattig och skäller om han hör något ljud som är annorlunda, eller om han ser sin reflektion i nåt fönster, eller om ett löv rör på sig, vi är ganska vana, men om han faktiskt ser något på riktigt så skäller han extra intensivt, vilket han omedelbart börjar göra när Leo säger att det är några män på väg uppför trappen till vårt hus. Jag spänner på mig pistolen och funderar på om jag ska sätta på mig skyddsvästen jag skaffade innan de förbjöds, men noterar vilka det är som kommer, det verkar vara styrelsen för villaföreningen i området. Jag går ner och möter dem och tar på mig en jacka som döljer pistolen och de extra magasinen. – hej, säger jag, ”hej Bengt, jo, vi hade ett möte igår i styrelsen här i föreningen, och med tanke på omständigheterna nu så röstade vi fram ett förslag som innebär att vi tänkte göra en rättvis fördelning av våra gemensamma resurser” – jaha, säger jag och funderar lite på vilka resurser de pratar om, några gemensamma sådana visste jag inte att det fanns. ”ja, alltså”, fortsätter han, ”mat vatten och bränsle och sånt som finns, om vi hanterar det centralt så kan vi göra en rättvis fördelning av resurserna till de som inte har något så klarar de sig med ju, vi hörde att du tog ved, det är ju orättvist att du ska ha allt”. Jag tittar häpet på dem men samlar mig fort, – jo, men nu gav jag ju bort större delen av veden, de tittar lite osäkert på varandra, – och vad gäller eventuell mat som jag kan tänkas ha kvar så är den reserverad till mina barn. Jag kan tänka mig att göra byteshandel med en del av den, men jag kommer inte ge den till er, det händer inte. ”jo, men nu är det faktiskt så att vi i styrelsen röstade fram det här förslaget, vi har redan gjort inventering i flera av hushållen, så, släpp in oss så dokumenterar vi inventarierna och kommer och hämtar dem lite senare.” säger han med lite skarpare ton. – jag vill att ni går nu, om ni återkommer i samma syfte kommer jag försvara mina barn med våld. Som av en slump tar jag stöd med handen i dörrkarmen ovanför mig så jackan åker lite åt sidan, och jag ser att flera av gubbarna i styrelsen sneglar på min pistol med en lite skärrad blick innan de tittar tillbaka på mig med ilska I blicken istället. ”hotar du oss Bengt?! Vi försöker bara se till att våra fa.., att våra medlemmar ska klara sig” – jag är inte medlem, svarar jag, – kom inte tillbaka, ni får leka socialism någon annanstans, ge fan i mig nu, idioter, säger jag samtidigt som jag stänger och låser dörren.

Det känns inte speciellt bra efter de har gått, jag känner mig otrygg. Jag går till kryprummet och kollar temperaturen, den är strax under noll vid ena ventilen och några få plus vid väggen mot huset. Jag bestämmer mig för att flytta all maten dit istället, plus alla mina andra prepps som ligger i lite olika hyllor och lådor. Jag döljer ingången till kryprummet med en bokhylla. Men jag är fortfarande bekymrad över mina fönster på nedervåningen och funderar på om jag borde sätta igen dem så det blir krångligt att ta sig in? Vi beslutar oss för att göra det. Jag skickar ut barnen att hämta tryckimpregnerat tjockt virke som jag sparat från en tillbyggnad av huset tidigare, och hämtar mina grova skruvar och skruvdragare. Det smärtar lite att göra fula hål med skruvarna i väggarna inne, men vi sätter ändå för tjocka balkar på insidan av alla fönster på nedervåningen. Vi sätter även upp så vi kan spärra dörren nere med balkar som vi hänger i metallfästen i dörr och vägg.

Jag funderar lite på vad gubbarna pratade om, och bestämmer mig för att besöka min närmaste granne bondesson som är både vettig och trevlig. Jag knackar på och det dröjer som vanligt en stund innan han tagit sig ner för trappan från ovanvåningen för att öppna, ”nämen hej Bengt! Vad roligt att se dig!”, säger han, – jag tänkte se hur ni har det?, säger jag, Har ni vatten och mat? Kan ni värma er på något sätt? Hur är det med Gunilla? Frågar jag, – Hon har ju lite svårt att ta sig någonstans numera? ”ja, jo, vi brukar ju lägga in maten vi odlar i stugan, Gunilla tycker sånt är så roligt, men vatten är det lite sämre med, jag har snart tömt varmvattenberedaren, jag brukade ju göra lite vvs förr i tiden”, svarar han. Jag kommer på att jag inte ens tänkt på att jag nog har vatten där med ju, jävla låtsasprepper man är, tänker jag för mig själv. – du, jag ska be barnen fylla ert badkar med snö med, så har ni lite extra, ni har värme märker jag. ”ja jag har ju min ved på kortsidan, behöver du något är det bara att säga till”. Gubben är ju bättre preppad än jag tänker jag lite förundrat.

”styrelsen var här innan hos mig med” säger bondesson, ”jag såg att du körde iväg dem, bra jobbat, jag sade att jag inte hade något att ge dem, Jädra fasoner att komma och försöka stjäla våra saker.” – har du någon aning om vad som hänt? frågar jag, ”nädu, jag har ingen aning, när vi flyttade hit brukade det vara strömavbrott ganska ofta, men det var längesedan nu. Så här illa har det inte varit innan, vi åker nog till stugan snart, vill du följa med?”, frågar han, – jag vet ärligt talat inte, svarar jag, – jag är lite rädd att huset kommer vandaliseras om jag lämnar det obevakat nu, det var skottlossning i affären igår när vi var där, jag är rädd för att det kommer bli mer sådant om avbrottet fortsätter, men om det är ok med er så kommer vi gärna dit lite senare om det inte ordnar upp sig här. ”ja det går så bra så, vi har ett gästrum ni kan få, ni kanske kan ta med en luftmadrass eller så bara, skottlossning?! Det var otäckt att höra, hoppas ni inte blev skadade?” svarar han. Vår konversation avbryts av ett mullrande ljud som ökar snabbt i styrka, vi tittar upp och ser 6 stycken helikoptrar av någon större modell flyga över oss i riktning mot storstaden. När de passerat och ljudet minskar tittar vi på varandra. ”ja det där såg ju inte så bra ut” säger bondesson, jag tror vi packar våra saker idag redan. – tror ni vägarna är fria hela vägen till Halmstad? frågar jag då jag minns att deras stuga ligger där, ”vi får hoppas det” svarar han bistert.

Lunchen består av flingor och den sista yoghurten och smörgåsar med ost och gurka, jag ser även att barnen rotat fram lite nötter och några chokladkakor när jag var ute. – Vi kanske ska låta bli att äta upp det där, säger jag, – det kan vara bra att spara på, så äter vi upp våra färskvaror först ok? Barnen håller inte riktigt med. ”jag behöver duscha och tvätta håret” , säger Felicia, jag ber henne koka upp några liter snövatten, där jag först visar hur man gör, och går sedan och hämtar pumpduschen. Vi fyller den med en blandning av det varma och kalla vattnet till lagom temperatur och jag visar henne hur man pumpar upp trycket och säger att hon får snåla ordentligt med vattnet, den rymmer bara 5 liter.

När hon är klar sitter hon och huttrar och värmer sig vid fotogenkaminen, jag frågar henne om det är ok att jag går ut med hunden ett tag, Leo vill följa med, och jag plockar fram en komradio till henne och tar den andra med mig, vi provar att det fungerar när jag är ute. – hej, hör du mig, frågar jag när jag håller inne knappen, ”..j pappa, det hörs bra, ha det så mysigt”. Vi går ner för trappen, och på avstånd ser vi en tjock rökplym stiga upp mot himlen och vi bestämmer oss för att gå dit och se vad det är. På vägen ser vi människorna i husen titta ut på oss genom sina fönster med allvarliga miner upplysta av stearinljus, ett par av dem står ute och grillar, det har redan börjat samlas illaluktande sopor längs vägen, det verkar som om flera gör som vi och använder påsar istället för toaletten, en ödetomt verkar agera som sopupplag då det ligger flera svarta sopsäckar där.

Jag ser en av mammorna från Felicias skola och går fram och pratar med henne, – hej Malin, hur går det för dig och, dottern, jag kommer inte riktigt ihåg dotterns namn, Malin verkar inte bry sig nämnvärt om det och svarar ”Alicia och jag klarar oss, men jag hörde av grannen som var i centrum innan att det står beväpnade män vid flera av affärerna och säger att de äger dem nu, vill man handla så bestämmer de vad man ska betala med, de tog tydligen inte emot kontanter heller, får man verkligen göra så? Det är förfärligt tycker jag, tydligen var det obemannat på polisstationen med, han hade gått dit för att anmäla händelsen, hur går det för er? Hur mår Felicia? Hon är ju lite, känslig vad jag förstått? ”, – vi klarar oss, Felicia har aspergers, hon är väldigt pragmatisk och förstår att vi behöver ställa om nu, jag tror mest hon tycker det är skönt att inte behöva gå till skolan faktiskt, svarar jag. Som om hon känner på sig att vi pratar om henne sprakar komradion till och jag hör henne säga ”..ppa? Är du där? ”, – ja, svarar jag, – har det hänt något?!, ”hur parade sig dinosaurier?” – um, jag vet inte riktigt, svarar jag utan att pausa, – vi får googla när jag kommer hem, hör jag mig säga innan jag stannar upp och säger – jag får fråga någon som vet gumman, är allt ok hemma?, ”japp” svarar hon, ”hejdå”.

Malin tittar på mig med en road blick innan den bekymrade minen återkommer, – du kanske vet? Frågar jag hoppfullt, hon skrattar till och skakar på huvudet, ”nä tyvärr, min specialitet ligger mer mot ekonomi och bokslut, ledsen”, säger hon, det känns bra att skratta lite. Leo och jag går vidare mot rökplymen medans hunden sniffar intresserat på alla sopsäckar längs vägen, och jag funderar på om det inte vore bättre att bara elda upp skräpet som går att bränna, och bestämmer mig för att börja göra det hemma i öppna spisen eller kanske kaminen? Det kanske blir för mycket aska för den? Jag får prova.

Efter en stund kommer vi till slutet av gatan där det står en samling människor och pratar bekymrat, framför oss ser vi resterna av ett hus som brunnit, det luktar ganska skarpt och tungt, och det ryker ganska kraftigt fortfarande, vi ser spår i snön en bit bort i trädgården från fåfänga försök att släcka elden med snö som de samlat upp i hinkar och kastat på huset, det verkar inte hjälpt alls.

Jag frågar en man i grön jacka vad som har hänt, ”de brann inne allihopa tror jag” , säger han, ”och det går ju fan inte att nå brandkår eller polis heller, är det en komradio du har där?” frågar han när han tittar på antennen som sticker ut ur jackfickan, ”får jag testa en sak bara?”, – visst, svarar jag och ger honom radion. Han tittar runt på menyerna och ställer sedan in en ny frekvens och börjar prata ”hallå, detta är Hans Albrektsson som talar, är det någon som lyssnar här?, vi står på munkgårdsgatan 22, och det brinner här, vi skulle behöva brandbil och ambulans, är det någon som hör?” vi väntar på någon slags respons men inget hörs, han gör ett försök till med samma information och väntar, och plötsligt hör vi ett sprakande ljud, och brus som låter, och sedan en röst i bruset, ” alla är döda ”, låter det som, Hans svarar, ” vi vet inte om de är döda, men vi tror det”, jag tar radion ur hans hand och frågar ”vad menar du med att alla är döda?!”, vi väntar men får inget mer svar tillbaka. – var det nödfrekvensen du ställde in? Frågar jag Hans, ”ja, det var internationella nödfrekvensen, jag tänkte att någon kanske lyssnar där”, – fan vad otäckt! säger jag, vilka är det som är döda? Jag ställer tillbaks kanalen och anropar Felicia igen, – är allt ok hemma? Frågar jag, och får snart svar, ”ja pappa, jag är hungrig, vad får vi till lunch?”.

Leo och jag bestämmer oss för att gå hem igen, jag kan inte sluta tänka på det väldigt olycksbådande meddelandet ”alla är döda”, det går som en slinga i huvudet hela vägen hem, först när hunden står med tassarna mot mina ben och skäller mot mig märker jag att jag står still i mina funderingar, och vi börjar gå hemåt igen. Jag lagar cesarsallad till lunch med en ganska så vissen sallad, baconen blev krispig däremot, och krutongerna och kycklingen mumsig, vi har ganska mycket färsk mat fortfarande. Efter maten bär jag upp kartongen med min ouppackade nöd-kamin och börjar montera den och drar rördelarna in och upp i öppna spisen i vardagsrummet. Jag tänder eld på en tidning för att se om det fungerar, och det ryker från en skarv som jag tätar med aluminiumfolie. Nästa test fungerar, det är fint drag för röken och vi bär upp några säckar gammal ved, den nya får ligga så länge den kan tänkte jag.

Vi sätter igång en eld och värmen sprider sig snart i rummet från kaminen som även har en kokplatta. – vill någon ha te? Frågar jag lite muntert, och provar att koka upp vatten på plattan, det fungerar bra, det känns riktigt bra att kunna få värme och möjlighet att laga mat. Skogen har gott om träd fortfarande, kanske inte så länge till om alla här eldar? Mitt hus är gammalt och har murstock och öppen spis, men resten av området är betydligt nyare, hur värmer de sig nu? Jag låter komradion autoscanna frekvenser under kvällen när jag laddar den, den stannar upp ibland och sprakar, men vi hör inga fler röster, utom vid ett tillfälle då en klar röst säger ”gå till Hanssons, de sade att de kunde låna ut sovsäck och filtar, lämna brödet hos dem”, jag tycker mig känna igen rösten, det verkar vara fler som har radiokommunikation i området.

Jag går igenom påsarna med mat från kylen och rör ihop en lätt sorglig omelett på lite vissna grönsaker och sista grädden och ett paket skinka som börjar bli lite klibbigt, men det luktar ok fortfarande. Vi har fortfarande ganska gott om ägg, jag upptäckte att de håller riktigt länge bara de står svalt. Natten är lugn, det hörs bara lite knaster och knäppanden från kaminen, det känns redan som ett tryggt ljud. Morgonen spenderas med att leta upp alla större krukor och hinkar vi kan hitta. Jag går därefter ut och blandar jord från varmkompost med sandig jord vi sparat och fyller upp hinkar och krukor. Jag har medvetet inte lagat mat på potatisen från kylen, utan vi delar den i bitar och sätter ned i jorden, vi sår även frön från tomater, sallad och paprika innan våra hinkar och krukor är slut, sådden täcks av lite plastfolie för skydd. Jag letar upp alla odlingslysrör vi skaffade som tjänstgjorde som ljus åt våra blommor som vi sparade över vintern, innan vi förstod att de mådde bättre av att stå mörkt. Jag hänger upp dem över krukorna och provar setupen, det drar nästan 60 watt, vilket är lite mycket för kontinuerlig drift från min lilla batteribank på 200 Ah. Den behöver byggas ut, och jag behöver fler solceller. Var hittar jag butiker som har det?

Jag funderar på byggvaruhus men har för mig att de som ligger närmast inte hade utbud av solceller. Bilfirmorna har nog batterier, men cellerna? Jag tittar på resterna av tekannan jag använde för att värma vatten i och kommer att tänka på badhuset som ligger i närheten, badhuset har väl solceller? Och vatten! Jag tankar några liter diesel i bilen och tar med mig min batteridrivna tigersåg och en skruvdragare och lite andra verktyg. Min bil har fyrhjulsdrift och tar sig ganska lätt fram på de oplogade vägarna, det står övergivna bilar på flera ställen, jag stannar min bil och ser mig lite skyldigt omkring och skäms lite när jag brutalt sågar upp motorhuven på dem och tar batterierna, jag noterar att de konstigt nog inte verkar dränerade på bensin och diesel, och åker därför till macken, där är alla rutor sönderslagna och det är totalt kaos med skräp och trasiga saker på golvet.

Efter en stund hittar jag det jag letar efter och bär med mig alla tomdunkar jag hittar plus en vattenslang som fanns på baksidan av macken. De bilar som var orörda bryter jag upp tanklocken på och får flashbacks från tidiga tonår när vi slangade bensin till våra mopeder, det smakar fortfarande lika jävla illa att få den där oundvikliga slurken bensin som man aldrig lyckas undvika när man suger på den nedstoppade slangen för att få häveffekt. Smaken blir heller inte bättre av att blandas med diesel vid nästa bil, och det blir till slut så mycket för mina sinnen att jag ställer mig och kräks innan jag fortsätter mot badhuset.

Det blev ändå en bra vinst! Ca 60 liter bensin och 70 liter diesel, och 5 bilbatterier av varierande storlek. Jag blir fundersam över bristen på människor och undrar om alla sitter och trycker i sina hem? Men jag ser människor röra sig inne vid centrum på avstånd och undrar lite vad de gör, de kanske byter eller handlar varor? men jag fortsätter att köra och kommer snart fram till badhuset. Jag sitter en stund och tittar för att se om någon rör sig inne eller utanför badhuset, men ser inget som verkar konstigt. Jag anropar barnen via radion för att se om allt är ok där hemma, och de svarar att allt är bra, de håller på att poppa popcorn på kaminen tydligen, och jag undrar hur mycket ved de var tvungna att stoppa in för att få sån bra hetta.

Glasdörrarna till badhuset är sönderslagna de med och jag funderar på vad det är som gör att människor bara slår sönder allt, bägge dörrarna och fönstrena bredvid, så jävla onödigt, det hade väl räckt med en av dörrarna för att komma in? Jag kliver försiktigt fram på det krasande golvet med mina tunga verktygsväskor och ser plötsligt spår av blod på golvet, och bakom disken med biljettförsäljning ligger en död man. Han är ganska nedblodad, men jag ser inga större sår. Jag sätter väskorna på ena axeln och tar fram min pistol och gör en mantelrörelse och går sakta mot trapporna. Fem trappor senare står jag framför en dörr som jag tror går ut mot taket. Dörren är låst, såklart, men tigersågen skär av gångjärnen ganska fort och dörren trillar av ut mot taket.

Jag har fört ett jävla liv med mitt sågande, men jag ser inga människor i närheten. Ute på taket uppenbarar sig skatten jag är på jakt efter, rad efter rad med solceller! Jag skruvar metodiskt bort dem en efter en och försöker spara så mycket kabel till dem jag kan, jag tar två åt gången till bilen och lyckas få plats med 10 celler innan bagageutrymmet inte tar fler celler. Därefter börjar nästa jakt, var har de gömt regulatorerna och inverters? Efter en stunds planlöst letande bland dörrar på nedervåningen går jag tillbaka till biljettluckan och letar bland pärmarna där, och hittar till slut en liten karta över badhuset, där ett rum är markerat med solcellsanläggning! Dörren är konstigt nog olåst in dit, och nästa skatt uppenbarar sig, rad efter rad med regulatorer och batterier! Och inverters! Jag skruvar loss allihopa och lägger i plastpåsar jag har med mig och bär dem till bilen, det börjar bli ganska trångt nu, men jag lyckas stoppa in fyra batterier i framsätet bredvid mig med innan jag erkänner mig besegrad.

Jag kör samma väg tillbaka med mina skatter och kallar ner barnen till parkeringen med radion, och vi hjälps åt att bära upp allt. Efter det är jag helt slut och stinker av bensin diesel och svett, och låtsas inte om att det luktar lite kräk med, barnen rynkar på näsorna och erbjuder sig att koka upp vatten till en dusch, vilket jag accepterar. Jag föreslår att de lagar mat medans jag duschar och tar fram några burkar med soppa för att göra det enkelt för dem. Duschrummet är jävligt kallt och jag undrar om avloppet kommer frysa igen eller inte, men vattnet rinner undan fint. I morgon skall jag bygga ut min batteribank och installera solcellerna tänker jag när jag väl lagt mig innan jag somnar som en stock.

Gå till del ett (Slut på del 2,fortsättning följer.) Gå till del tre

Annonser

6 reaktioner på ”Hur parar sig Dinosaurier – En berättelse om katastrofen, del 2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s