Hur parar sig Dinosaurier – En berättelse om katastrofen, del 5, inte sista delen.

Det har börjat snöa ordentligt igen ser jag till min oro, och snön stiger oroväckande fort på den stilla motorvägen. Inga andra bilar är där och kör upp spår, och det blir allt svårare att ta sig fram. Jag kör sakta framåt samtidigt som jag tittar på min kart-app på telefonen, jag kan inte riktigt säga var vi är faktiskt, det är svårt att se kännetecken bredvid vägen som berättar var vi är, men jag vet iallafall var tåget vi sov på är, och jag har inte sett avfarten mot den lilla orten till höger längre fram, så någonstans där emellan är vi.

Det är helt vindstilla och det faller sakta stora tunga snöflingor, det är nästan hypnotiserande att se flingorna falla i ljuset från mina strålkastare, och vindrutetorkaren som gör sina svep då och då. Till slut slirar vi bara fram och tillbaka på vägen och jag inser att vi snart kommer fastna här, och jag börjar hålla utkik efter någon slags rastplats. Vi har tur, runt en krök ser jag en liten rastplats med en liten byggnad, och ett litet tak med plats för några bilar. Där står två bilar redan, men det finns inga hjulspår i snön bakom dem, och snön är orörd vid dörrarna på bilarna, jag tror jag låter det förbli så.

Vi kopplar loss släpet och rullar in det under taket och backar in bilen bredvid en bit bort så det blir ca 2 meter emellan. Den lilla byggnaden har en toalett och ett litet pentry med en micro, det sitter dessutom en död man där som jag inte berättar om för barnen. Vi tar fram det lilla tältet och monterar det mellan bilen och släpet under taket, och bär in luftmadrasser och sovsäckar, jag funderar på fotogenkaminen och vi lyfter tveksamt in den i tältet med, jag tror inte vi vågar sova med den igång när det är så trångt, men den kan ju värma oss när vi är vakna iallafall.

Klockan är mellan lunch och middag, och jag fäller upp bakluckan och fäller ut den lilla delen nertill som bord och tar fram trangiaköken, – vad vill ni äta, ni kan välja på köttsoppa, Ärtsoppa, fast det är en dum idé när vi ska sova i tält, säger jag med ett leende, – eller så kan ni få spaghetti med köttfärssås? Barnen väljer såklart det sista som kräver två brännare som jag plockar fram. Papptallrikarna är slut, så vi äter ur samma kastrull allihopa med varsin plastgaffel. Det står ketchup och ost bredvid som krydda med, barnen dricker varsin cola som vi fick av Marie innan vi åkte. Efter maten sitter vi i tältet med ena flärpen öppen och tittar på snön som faller, vi har kaminen igång, det är väldigt stillsamt och rofyllt, och jag försöker undvika att tänka på den nedblodade döda mannen som sitter i en stol några meter ifrån mig, men det går sådär.

Jag sitter även och är förbannad på mig själv när jag i sinnet ser mina snökedjor som ligger på hyllan i verkstaden i vårt hus, hur fan kunde jag glömma att ta med dem, och varför ligger de på hyllan från första början? Snön fortsätter att falla. Natten är oändligt tyst med snön och skogen omkring oss, jag ligger vaken och tänker med barnen snusande bredvid, hunden snarkar då och då. Jag börjar känna mig lite illa till mods över det här stoppet, det ingick inte alls i min planering, jag behöver tänka om lite, jag har kaminen igång eftersom jag ändå är vaken, och jag inventerar fotogenen i huvudet, det är inte så många liter kvar nu. Kan man köra den på diesel? Eller blir det för dålig luft då? Jag vill helst inte använda dieseln till något annat än bilen, tänker jag, och kommer på att jag ska slanga de andra två bilarna i morgon om de går på diesel.

Jag kanske borde göra pentryt beboeligt med? Jag får nog plocka ut gubben därifrån i morgon, jag ser inte fram emot det. Jag somnar till slut efter att jag stängt av kaminen, men sover oroligt med blödande människor som kommer emot mig och jag rör mig långsamt och kan inte stoppa dem innan de är och rör barnen så de blir blodiga. Jag vaknar av huvudvärk och känner genast att det är dålig luft och öppnar tältet, det rasar in snö, det har kommit så mycket under natten att det byggts upp en vall mot tältet. Jag tar fram en liten hopfällbar spade från bilen och skottar undan lite och förbereder frukost, jag gör pulverkaffe till mig och varm choklad till barnen. Jag har blandat en påse med torrmjölk, kakao, socker och vaniljsocker, så det är bara att blanda lagom mängd med varmt vatten. Det blir knäckebröd med ost på tub till det.

Barnen äter och jag ber dem att hålla sig undan ett tag när jag pysslar. Jag tar på mig munskydd och handskar och en sopsäck där jag gör hål för armarna, och går till den lilla stugan. Jag tar ett djupt andetag och går in och går fram till mannen och lutar stolen bakåt och drar honom mot dörren och ut ur stugan, och fortsätter dra honom i den djupa snön mot vägen. Jag går under granarna bredvid vägen där det är mindre snö, och låter honom ligga där när jag tycker att jag gått tillräckligt långt. Jag lämnar säck och handskar där och går tillbaka och tar på mig nya handskar.

Jag bär iväg bordet han satt vid med, och börjar sedan torka av alla ytor med handsprit, det gick nästan en hel flaska till det, jag använde papper från en rulle bredvid micron. Jag låter det vädra ut en bra stund innan vi flyttar våra saker dit, sedan monterar jag ihop min vedeldade kamin och slår ett hål i ett fönster där jag leder ut röret från kaminen och tätar med aluminiumfolie som jag fäster mot det spruckna fönstret utan att tejpen nuddar metallröret som blir väldigt varmt när man eldar.

Barnen får sedan varsin yxa och jag ber dem hugga torra gamla grenar som är lätta att nå underst i träden omkring. De verkar nästan mest glada att ha något att göra. Mina batterier fungerar ganska dåligt i kylan och jag funderar på om jag borde flytta in dem med, men väntar ett tag, det kanske töar snart så vi kan åka. Barnen kommer tillbaks efter ett tag med varsin Ikeakasse fylld med torra grenar som vi lägger under taket bredvid bilen och går sedan ut och samlar mer. Det känns bra att göra något. Jag provar om vattnet fungerar i stugan vilket det inte gör, men jag hittar en varmvattenberedare i ett skåp som är full med vatten. Det sitter en övertrycksventil på den som jag vrider på och vatten börjar rinna ut, bra att veta, tänker jag.

Jag hjälper barnen att samla ved en lång stund, de sista påsarna tar vi in i stugan (vi kallar den så, men ytan är så begränsad att vi precis får plats med luftmadrasserna och kaminen på golvet, och den lilla bänken med micron är enda stället att lägga saker på då. För första gången i mitt liv får jag användning för rullen med paracord som legat i min ryggsäck i åratal. Jag skruvar in en rad med skruvar längs väggarna, och vi binder fast våra väskor och ryggsäckar och annat vi behöver så det hänger åtkomligt på väggarna så golvet är fritt att sova på, det ser ganska lustigt ut. Vi tänder kaminen, och värmen börjar tina upp det kalla rummet.

Maten består av pulvermos och köttbullar i sås på burk, vi har lingonsylt till det. Barnen sitter och tittar på film på min laptop och jag går ut en stund. Vi har inrett dasset på andra sidan väggen med papper och plastpåsar med, det är jävligt kallt att sitta på det, och jag önskar nästan att vi hade den genomäckliga dassringen från sommarstugan som var gjord av frigolit, den frös iallafall inte fast i skinkorna. Jag tvättar händerna med lite snö, det känns sådär fräscht. Vi behöver duscha och tvätta kläder allihopa, jag önskar att jag hade skaffat en handvevad tvättmaskin jag läste i bloggarna om, men det blev aldrig av. Det finns en liten vask vid micron, jag får tvätta där i morgon när vi kokar snö till duschen.

Natten var behaglig, det är mycket skönare att sova i stugan med kaminen som kan värma på natten med istället för ett kallt fuktigt tält som var billigare än det var bra. Vi kokar vatten på kaminen och jag tvättar underkläder och t-shirts medans barnen turas om att duscha bakom stugan med pumpduschen. Det går väldigt fort för dem att duscha ute trots att de får stå på en bilmatta istället för barfota i snön, och jag upptäcker själv varför de skyndade sig när jag senare tar en dusch, jävlar vad kallt det är med den lilla strålen duschen förmår! Vi blev iallafall renare, och tvätten och handdukar hänger på tork på paracord nära kaminen. Jag börjar bli ganska skäggig märkte jag när jag torkade mig I ansiktet tidigare, det får vara, skyddar lite mot kyla iallafall.

Det verkar inte komma mer snö om dagarna nu iallafall, men den som ligger på marken försvinner ju inte heller direkt, jag har trampat upp en stig till vägen dit jag går och håller koll på snödjupet på vägen, snökedjor hade kanske inte hjälpt på det här djupet ändå? Jag tar på mig kängor och bra byxor och bestämmer mig för att se om snön minskar längre fram, men en timmes pulsande i snön visar inte att djupet minskat något, däremot tror jag att jag såg upphöjningar av människor under snön, vilket måste vara de från tåget, de kom långt. På vägen tillbaka ser jag ett rådjur titta på mig på andra sidan vägen, och jag smyger in handen innanför jackan och tar fram pistol och hörselskydd. Jag tar sakta på mig skyddet och gör en mantelrörelse så sakta och tyst jag kan, och sträcker sakta fram armarna och siktar samtidigt som jag andas ut två tredjedelar av min djupandning, och låter skottet komma naturligt, djuret sprätter till och tar några jättekliv rakt fram och trillar sedan och blir liggande med blodet som färgar snön röd.

Jag tittar häpet på djuret, så oväntat! Jag har aldrig skjutit ett djur tidigare. Hur får jag hem det där till stugan? Jag går fram och lyfter lite på det, så farligt tungt var det inte, kanske 20 kg? Det blöder ganska mycket och jag funderar på hur jag ska låta bli att bloda ner mig när jag bär det, och tar fram min kniv och med en grimas skär jag ett djupt snitt över halsen och lyfter sedan upp djuret i bakbenen, det är ganska obekvämt och tungt att stå så, men efter en stund rinner det inte lika mycket blod och jag lägger djuret över mina axlar och håller i benen på bägge sidor och börjar gå hemåt.

Under tiden funderar jag på hur fan jag tar hand om djuret när jag kommer fram, och minns att jag sparat några filmer från Youtube om hur man slaktar älg och rådjur i min folder med bra att ha saker om prepping. Jag glömde ta med mig komradio, så barnen blir lite överraskade när jag öppnar dörren med blod på händer och jacka tills de ser djuret. ”vad söt den är” säger Felicia, ”tror du den smakar gott?”, frågar hon, – jo, ni åt ju det på tåget så ni vet redan hur det smakar. ”var det en sån? Det tänkte jag inte på”, svarar hon. Jag letar en stund bland mina prepps och hittar till slut förpackningen med slaktknivar och köttkrokar som jag aldrig använt, jag håller en köttkrok i handen och tittar på djuret och undrar var jag ska stoppa in den någonstans för att hänga upp kroppen? Jag letar upp videon som visar hur man slaktar ett rådjur, eller, inte riktigt, det är en amerikansk video där en man slaktar en ”deer” men det är det närmsta jag har.

Jag pausar videon och försöker se hur djuret hänger, varför kan de inte förutsätta att tittaren är en idiot och visa grundläggande saker som hur man hänger upp djuret i kroken med? Det ser ut som om den sitter instoppad mellan en sena och benet en bit upp på benet, jag provar att köra igenom kroken där och lyfter, det verkar hålla, men klövarna sticker upp bredvid kroken och är i vägen, och jag lägger djuret ner och tar fram yxan och hugger bort dem till barnens lätt äcklade ljud. Vi hjälps åt att hänga upp kroppen i bakbenen under taket bredvid bilen där tältet stod, och jag ber barnen hålla upp laptopen och pausa när jag säger till, och försöker följa instruktionerna på videon.

En lång stund senare och ett byte av slaktkniv som blev slö av att jag karvade mot ben tror jag, så har vi styckat upp djuret i bitar. Jag förmodar att vi nog borde låtit den flådda och urtagna kroppen hänga sig mör, men jag är tveksam till att det är tillräckligt varmt ute för det? och jag vill inte gärna ha kroppen inomhus, så vi hänger upp bitarna i sopsäckar utomhus. Till skillnad från mannen i videon som är ren och snygg och bara har använt en kniv som sannolikt fortfarande är sylvass är jag helt nedblodad, ser sannolikt ganska vild ut med hår och ovårdat skägg som står åt olika håll, och jag ber barnen koka snö till duschen medans jag sätter mig ner på en bygghink en stund. Jag funderar på om jag ska packa upp den blå tunnan som står fylld med prepps på släpet att ha köttet i men orkar inte riktigt göra det nu, det får vara bra en stund nu.

Jag lägger resterna av djuret i säckar som jag bär en bit bort, men undrar om det kan locka till sig rovdjur? Finns det såna här ens? Och bär bort det en bit till. Jag tar en dusch och struntar i kylan, jag blev ganska varm av allt jobbet med djuret. Vi lagar burkmat och pasta medans jag nojjar lite över att köttet hänger oskyddat där ute, fönstret är inte åt det hållet heller, barnen spelar något spel på sina mobiler och säger att de önskar att de hade wifi så de kan köra mot varandra. – men det har vi ju! , säger jag och får en idé. Jag spänningssätter routern så barnens telefoner får kontakt med varandra, och plockar därefter fram en låda med småelektronik. Jag tar en raspberry och kopplar in till en powerbank och kopplar in en webcam till den och kollar på laptopen vilken ipadress den har via arptabellen, loggar in över ssh till raspberryn och sätter igång motion på den, som streamar live plus sparar ner bilder och små videosnuttar om något rör sig i bilden.

Jag spänner fast klumpen med raspberry, batteri och webcam med buntband vid en stolpe längst bak under taket så den övervakar sopsäckarna och samtidigt ser ut mot vägen längre bort. Det känns bra att kunna sitta i stugan och övervaka maten och samtidigt hålla ett öga på annat. Det blir kväll och barnen lägger sig efter att ha borstat tänderna. Jag sitter uppe och tänker, som vanligt numera. Jag har en öronsnäcka kopplat till komradion som scannar frekvenser eftersom jag håller på att bli skogstokig på informationsbristen. Jag funderar på vår mat, vi har halverat våra resurser, så det känns riktigt bra att ha fångat ett rådjur, och jag sneglar på skärmen för att förstärka tryggheten visuellt, och får syn på en räv som står nedanför köttet och sniffar intresserat. Påsarna hänger nog för högt för den, men den ställer sig lite på bakbenen och luktar lite innan den ställer sig på alla fyra och tittar upp mot stugan och går vidare.

Jag rycker till när öronsnäckan helt plötsligt brusar till och komradion har låst på någon frekvens, och jag till min stora förvåning får höra en röst som säger ”Nej! Alla som åkt in där har blivit smittade”, sedan en paus, jag skyndar mig att låsa frekvensen så den inte scannar vidare, och väntar, och hör strax, ”vi vägrar åka igen! Det finns ändå inget kvar, vi åker härifrån nu, om ni försöker stoppa oss skjuter vi på er!”, inget mer prat hörs efter det, jag noterar frekvensen i min telefon och låter komradion scanna vidare. Jag försöker förstå vad personen pratade om, åkt in var? Vad finns inte kvar? Jag känner mig både orolig och frustrerad på samma gång av rösten. Som vanligt dröjer det länge innan jag somnar.

Jag kör en stor motorstark bil som mullrar fint, och trycker på gasen så motorn mullrar ännu mer! Plötsligt vaknar jag och barnen samtidigt av ett hemskt oväsen och muller, det är så stugan skakar, sedan minskar det i styrka och avlägsnar sig. Jag rusar ut ur stugan barfota och springer till vägen och ser något svänga runt kröken längre fram och försvinna. Jag tittar ner på snön på vägen, där är spår av, larvfötter? Jag går in igen och värmer fötterna och klär på mig lite. Barnen frågar otroligt vad det var, och jag svarar att jag vet inte, men snart kanske vi vet, säger jag och tar fram laptopen och loggar in på min raspberry, där finns tre nya bilder och en liten filmsnutt med datering några minuter tillbaka.

Jag kopierar filerna till min laptop och öppnar dem, tre halvsuddiga bilder på en stridsvagn dyker upp och en hackig filmsekvens visar hur den kör förbi på vägen i hög fart. Kör förbi? Jag tar på mig skorna och springer till vägen igen, den har plattat till snön! Jag tror min bil kan köra på det där faktiskt! Jag går in igen och tittar på bilderna och undrar vad det är för sort? Jag öppnar kiwix på telefonen och börjar titta om jag kan hitta den på Wikipedia, och efter en stunds letande tror jag att det nog är en svensk stridsvagn 122, vilket verkar rimligt, och det stämmer med radiopratet kvällen innan.

Jag känner att vi måste passa på att ta oss härifrån så fort vi kan nu när snön är platt och det inte snöar, och vi börjar packa ihop våra saker. Jag försöker krafsa ut elden ur kaminen utan att bränna mig, och försöker försiktigt kyla ner den med vatten utan att den ska spricka. Jag låter den vara ett tag medans vi packar bilen, jag sneglar lite på de andra två bilarna och tror att det är bäst att jag ser om det finns diesel i någon av dem, och när jag bryter upp tanklocket på den andra bilen och pumpar upp lite av bränslet med min handpump från Biltema som jag inte hade med mig när jag slangade bränsle sist, så visar det sig vara diesel (jag var tvungen att prova att hälla ut lite och försöka tända eld på det, vilket går med bensin men inte diesel).

Vi pumpar över och fyller vår tank och fortsätter packa. Det går fort att packa upp massor av saker, men långsammare att få ner dem och jag undrar hur vi fick plats med allt innan? Till slut har vi fått ner allt och lämnar bara en säck med skräp och skit efter oss (och ganska mycket gul snö) samt en rejäl fläck med blod från slakten, undrar vad en kommande besökare tror om det? Hunden kissar en sista gång och barnen sätter sig i bilen efter vi skottat en gång fram till vägen. Jag kör fram bilen lite och kopplar på släpet, och vi kör sakta fram till motorvägen och svänger av till höger dit stridsvagnen körde.

Det fungerar att köra på den stridsvagnspistade motorvägen, till och med bra, vägen är hård, det låter och skakar en del från spåren, ungefär som att köra över farthinder vid busshållplatser, jag störs så mycket av mullret att jag tar på mig hörselskydd efter en stund, men det känns oerhört befriande att kunna köra igen! Äntligen är vi på väg vidare, och jag funderar återigen på våra förråd av mat, hur länge de räcker, hur mycket vatten, diesel, Fotogen och spisbränsle vi har, hur många rullar dasspapper är kvar? Tvål? Etc etc, och jag känner att jag får ta varje tillfälle vi får att fylla på våra förråd om det går tills vi får en möjlighet att hitta ett ställe där vi kan bo mer permanent.

Vi kan bara köra där stridsvagnen kört, mina planer på att göra en avstickare till nästa ort går inte att genomföra, avfarten är full med snö, så vi fortsätter rakt fram och kör så i ett par timmar, sedan pausar vi för att kissa och äta lite. Det är soligt och stilla, och luften känns inte så kall längre, jag känner på snön och den går lätt att krama till en boll som jag kastar på barnen och får flera tillbaka. Batterierna laddas fint i solen, det behövdes efter all mulen snö, vi sätter oss i bilen och fortsätter, men vi hinner inte så långt innan vi möts av en obehaglig syn som får mig att tvärbromsa och lägga i backen och backa tillbaka runt kröken vi kom ifrån, längre fram står stridsvagnen still på vägen med kanonen riktad mot oss.

Jag funderar på vad vi ska göra, jag hör inte något muller från den, och jag stänger av min motor för att lyssna bättre, den är helt tyst, så underligt? Den kanske inte behöver ha sin motor igång för att fungera ändå tänker jag, men det verkar inte helt korrekt. Jag kliver ur bilen och tittar försiktigt fram bakom ett träd på stridsvagnen, och jag ser att luckan är öppen på den! Jag ser även en kropp ligga bredvid. Jag går och hämtar min bra kikare och tittar noggrannare, jag ser blod i ansiktet på personen som ligger bredvid vagnen, han ser dock ut att ha blivit skjuten i huvudet? Jag står en lång stund och bara inspekterar scenen, men det verkar bokstavligt talat dött där borta. Jag bestämmer mig för att ta en närmre titt, men jag vågar inte riskera något, så jag rotar fram min gasmask och river upp en förpackning med nytt filter som jag sätter dit, och tar på mig sopsäckar och handskar och ber barnen tejpa säckarna så det blir som en tät dräkt ända upp mot masken, fult men funktionellt, låter som ett bra motto nästan tänker jag, jag är nog lite nervös jag går bredvid vägen och undviker grenar som kan ta sönder mina säckar, och kommer snart fram till vagnen.

Den verkar helt tyst, jag gömmer mig bakom en större sten vid sidan av vagnen och kastar en sten mot vagnen så det låter mycket. Ingenting händer, jag kastar en till, men allt är stilla. Jag reser mig upp och går till vagnen och tittar ner i den, jag ser två döda människor sitta där, de verkar dock inte skjutna utan har blod från öron och ögon. Jag får syn på två kulsprutor bredvid dem! Och något som ser ut som några handgranater i en låda, jag måste ha dem, känner jag, och går försiktigt ner i vagnen. Jag rör mig väldigt långsamt och försiktigt så inte sopsäckarna går sönder, och tar långsamt kulsprutorna och lägger upp dem ovanför vagnen. Jag ser en tredje kulspruta och en låda med magasin och skott som jag tar med och lägger bredvid lådan med handgranater. Jag ser mig omkring, men det är ganska mörkt och jag hittar inget annat som jag uppenbart måste ha, och jag klättrar ut igen.

När jag står ovanpå vagnen ser jag fotspår i den orörda snön på vägen framför vagnen som leder bort, och jag funderar på vad som har hänt. Jag tror att personen som flytt fick panik när hans kollegor började blöda och att det resulterade i bråk. Solen har gjort att snön börjat smälta undan en del, men det är fortfarande för mycket för att jag ska kunna köra med bilen. Jag går ner från vagnen och går tillbaka mot bilen. En bit bort drar jag försiktigt av säckarna och tar av mig alla kläder och spritar av hela kroppen inklusive gasmask och vapen, det är jävligt kallt att stå där naken. Jag går till andra sidan vägen och packar upp min påse med extrakläder jag lade där och klär på mig, jag lämnar mina gamla kläder bland säckarna, de var ändå ganska äckliga av slakten tidigare.

Jag packar ner gasmasken i en påse som jag försluter väl, och lägger den och vapnen i släpet, de får ligga där ett tag innan jag rör dem igen tänker jag. Barnen frågar ivrigt vad jag såg, och jag berättar om vad jag tror har skett, och att jag hittade vapen, de vill genast se hur de ser ut och tittar på kulsprutorna och handgranaterna lite på avstånd. Det känns inte helt tryggt att ha en handfull granater på släpet om jag är ärlig mot mig själv. Det känns även en smula otryggt att stå här på motorvägen med en körbar väg bakom mig och en icke körbar väg framför mig, det finns inget som längre hindrar andra från att komma ifatt mig nu, och jag undrar om inte ägarna av stridsvagnen kanske är intresserade av att återta sin utrustning med.

Jag funderar på om vi ska vända håll eller inte, jag kan ju ta av släpet och vända bilen om jag skottar lite på kanterna, men det bär emot väldigt mycket när vi äntligen kommit iväg från rastplatsen, och våra förråd växer inte direkt. Jag känner mig ganska frustrerad över att återigen vara fast, men i en sämre situation än tidigare. Jag funderar ett tag på om jag kanske skulle försöka köra stridsvagnen, men bedömer det som för stor risk för smitta, det skulle vara ganska besvärligt att försöka få bort de döda människorna och försöka desinficera utrymmet, jag har inte nog med handsprit kvar för det heller tror jag. Det har gått åt mycket mer än jag trodde.

Jag ångrar att jag inte tänkte på att försöka blockera vägen med de två bilarna på rastplatsen, men det skulle nog inte vara ett hinder någon längre stund heller kanske. Vi har ju iallafall lite mer vapen att kunna använda om det skulle behövas resonerar jag, jag behöver veta hur de fungerar. Jag ber barnen ta på sig hörselskydd och tar på mig handskar med, och tar fram ett av vapnen. Jag stoppar in ett magasin och för in en kula i loppet, och riktar vapnet in mot skogen och skjuter en salva på några skott, det ekar i tystnaden som var. Det får duga som verifikation på att det fungerar som tänkt och jag lägger tillbaka vapnet i släpet som det är med pipan riktad åt sidan. I min iver att prova vapnet funderade jag inte riktigt på fotspåren som ledde bort från stridsvagnen, undrar om han hörde mina skott nu? och jag hoppas i mitt stilla sinne att han var smittad med och inte lever så länge, och får genast dåligt samvete för att jag tänkte så. Fan vad detta ställer till med min inre moraliska kompass, men det är som tidigare, min första prioritet är mina barn känner jag, och andra människor kan vara en hjälp eller ett hot, det finns nog kanske inga mellanting nu längre när de blir sjuka eller hungriga eller desperata av andra orsaker? Funderar jag.

Barnen säger att de är hungriga, och jag plockar fram spritkök, vi kokar ris och gör en enkel tonfiskgryta med krossade tomater timjan och buljongtärning som krydda, jag häller i en skvätt olja för att lyfta upp smaken en smula, och vi äter under tystnad och växlar mellan att titta på vägen bakom oss och stridsvagnen framför oss.

Gå till del fyra Slut på del fem, inte sista delen. Gå till del 6