Hur parar sig Dinosaurier – En berättelse om katastrofen, del 4

Vi skumpar ut på vägen och jag tittar bakom mig och bankar hörselkåpan i nackskyddet, jag börjar accelerera och ser i backspegeln plötsligt hur det stänker upp saker baktill från släpet samtidigt som vi hör skottlossning. Släpet är såpass högt att det nog skyddar oss ganska bra mot skott, men jag skriker åt barnen att luta sig ner mot sätet så mycket som möjligt.

Hagelbössan ligger redo i mitt knä och rutan är nervevad. Jag ser hur tre motorcyklar kommer åkandes från öppningen mellan lastbilarna som blockerar körbanan och skriker åt barnen att vara beredda med pistolerna, de gör varsin mantelrörelse och jag ser stolt att de inte håller fingret på avtryckaren än. Alla tre motorcyklister har varsitt vapen i vänsterhanden, en av dem ligger snett bakom till vänster, min körbana är rak en bit fram. Jag sätter vänster knä mot ratten och försöker hålla bilen körandes rakt framåt samtidigt som jag riktar hagelbössan med bägge händerna snett bak genom min öppna ruta och siktar och kramar av skottet. Jag ser hur han vinglar till och kör av vägen till vänster, det känns bra.

Jag tar tag i ratten och följer vägen som svänger, det smäller till på höger sida av bilen och jag känner en ordentlig smäll i min högersida! Jag vänder mig om och kontrollerar barnen, de sitter hukade och håller om hunden som skäller som en galning, jag ser inget blod på dem och fokuserar på min körning igen, jag ser att motorcyklarna närmar sig på varsin sida om bilen nu, och jag skriker till barnen att jag vill att de riktar sina vapen ut genom rutorna nu och att de ska skjuta när jag säger till.

Jag vänder mig om med hagelbössan och skriker till dem, nu! Och vi börjar skjuta alla samtidigt, motorcykeln till höger vinglar till och välter och kasar längs vägbanan, den tredje motorcykeln bromsar in och vi ser dem inte längre efter nästa kurva. Jag tar av mig hörselskyddet och barnen gör likadant. Jag frågar med skakig röst om de är oskadda, och de svarar ja på frågan bägge två, – hur är det med hunden, frågar jag, är han oskadd?! De känner igenom honom men han reagerar inte med några pip eller gnäll och det syns inget blod heller, ”han verkar ok” säger de, och Felicia lyfter upp honom i knät och kramar honom så hårt att han försöker ta sig därifrån utan att lyckas.

Vi fortsätter på vägen en bra stund innan jag viker av på mindre vägar för att inte vara så förutsägbar om de skulle följa efter oss. Vi kör ett bra tag till innan jag till slut stannar bilen och kliver ut. Jag darrar i hela kroppen av allt adrenalin och det dröjer en lång stund innan jag blir lugn i kroppen igen. Jag går till släpet och inspekterar, solcellerna baktill är förstörda, och flera av batterierna som var längst bak har hål och läcker, de verkar dock ha stoppat kulorna ganska bra vilket jag hoppades. Jag plockar ut de trasiga batterierna och lägger dem bredvid de trasiga solcellerna, och tar av mig skyddsvästen och inspekterar den, den har en reva och en lättare skada där kulan stoppades, men jag har rejält ont och misstänker att jag kanske brutit ett revben, jag känner igen den smärtan från min träning sedan tidigare.

Barnen och hunden är ute från bilen med och barnen pratar upphetsat med varandra om vad som hände, jag sträcker mig in i baksätet och lyfter ut alla sandsäckar de var omgivna av, eller snarare makadam som vi hade i överflöd runt betongplattan vid huset. Säckarna verkar helt oskadda. Jag håller om barnen och berömmer dem och frågar hur de mår, de verkar nästan spralliga och fnissiga, förmodligen en respons av lättnad, jag hoppas de inte får bekymmer senare av händelsen.

Jag grunnar på om jag överreagerar och utsatte barnen för livsfara i onödan men vet redan att vi inte kunde stanna kvar i dödsfällan det innebar med människor som dog i drivor och banditer som med största sannolikhet skulle komma och ta vad de ville, och Felicia som ser bra ut och är tonåring vill jag inte ha i närheten av dem då. Vi hade inget val. Däremot så har jag dåligt samvete över att jag inte pratade med grannarna i området om faran, men försöker istället fokusera på här och nu, barnen är viktigast.

Jag har väldigt dålig koll på var jag är, utan GPS är jag hopplös på att hitta, och jag frågar om barnen kan hjälpa mig och hoppas att de inte ärvt mitt usla lokalsinne. Vi tittar på kartan på telefonen och försöker hitta hur vi körde, vi tror vi vet ungefär var vi befinner oss, och jag frågar dem om de vill se västra delen av Sverige? De vill bara komma längre bort från mötet med motorcykelmännen och säger ok till förslaget. Vi kör vidare och försöker titta var vi är på kartan i brist på GPS. Efter ett tag kommer vi till en korsande väg med vägskyltar och vi ser att vi är på en parallellväg till den vi trodde vi åkte på, och kan börja hålla bättre koll på var vi är.

Det börjar mörkna och jag funderar på var vi ska spendera natten, det går inte att vinkla sätena med all packning i bilen och packningen vill jag inte ta ur. Vi passerar förbi en liten byggnad och jag sneglar på skyltarna utanför och frågar barnen om de är sugna på pizza? De tittar förvirrat på mig och svarar lite avvaktande ja då de tror att jag försöker vara rolig, jag vänder tillbaka bilen och parkerar oss bredvid ‘Giovannis vedugnsbakade pizzor’. Det är mörkt där inne och jag går en runda runt byggnaden och inspekterar men ser inget konstigt när jag lyser in med ficklampan.

Jag frågar Leo om han kan dyrka upp låset men han känner på dörren och den är olåst, vi går in och ser oss omkring. Allt verkar orört. Jag går in i köket, där är fint och bra ordning men det verkar inte finnas något i skåpen. Jag går till bilen och hämtar ved och matvaror, och tänder en eld i en av ugnarna, medans den hettar upp ugnen och rummet blandar jag en deg, men fuskar och stoppar in lite bakpulver istället för jäst. Jag rör ihop passerad tomat med salt olja peppar vitlök och torkad oregano, och brer ut såsen över de utplattade degarna (jag fuskade återigen fast med en petflaska, jag har aldrig lärt mig hur de snurrar degen sådär som riktiga pizzabagare gör.

Jag hittar ett rivjärn och river ost på, och skivar upp en burk skinka som dekoration, och lägger pizzorna i ugnen. Efter en liten stund puttrar osten och de har fin färg, och vi äter varsin pizza och dricker vatten till. Jag hämtar luftmadrasser och sovsäckar, och lägger på lite mer ved i ugnen, och vi lägger oss för kvällen på golvet i köket, jag sitter vakt första passet. När det ljusnar packar vi ihop våra saker och åker vidare med bilen, vi äter en lyxfrukost på varsin snickers medans vi kör. Vi kör förbi en liten ort på vägen, och jag funderar på vatten. Vi har några dunkar och klarar oss ett tag, men jag oroar mig och hoppar hit och dit i tankarna på hot och orosmoment, där vattenbrist är ett av hoten.

Jag börjar köra saktare och hålla utkik mot trädgårdarna, vid ett äldre hus ser jag det jag letar efter och stannar till vid vägrenen. Jag har på mig skyddsvästen och pistolen konstant nu, barnen har mina ballistiska plattor vid sidan av sig i bilen, det är inte mycket, men något. Med all elektricitet avstängd är det lätt att se värmesignaturer med min irkamera som jag kopplar till mobilen och sakta tittar runt med, och jag ser att det är högre temperaturer runt ventiler och dörrkarmarna på huset framför oss. Jag ställer mig utanför bilen och ropar mot huset, – är det ok om jag tar några hinkar vatten från brunnen? Ni kan få lite mat av mig om ni vill? ”, jag ser en gardin dras åt sidan och ett hålögt ansikte med risigt hår titta fram, och sedan gå mot dörren. Den öppnas och en man i tjocka arbetskläder visar sig, han håller ett gevär i ena handen riktat nedåt.

Jag håller min pistol i handen dolt i jackfickan. ”du kan ta vatten, men bara för att du har barn i baksätet, vad har du för mat?”, – du kan få 2 burkar med skinka, är det ok? svarar jag, ”ja”, svarar han kort, och jag hämtar några tomma dunkar från släpet och går till brunnen. Det är en enkel brunn med ett lock upptill och en hink ovanpå med ett hoprullat rep under. Vis av vattenhämtning från brunn från somrarna i en sommarstuga från ungdomen låter jag hälften av repet hänga ner i brunnen, vänder hinken med öppningen nedåt och släpper hinken som landar med ljudet av en stor trumma mot vattenytan, den vänder sig sedan runt i vattnet och jag firar mödosamt upp upp en helt fylld hink, det gör ont i sidan där västen tog emot kulan. Jag fyller mina dunkar en efter en med några hinkar vatten, och smakar lite på det med, det smakar friskt och kallt, och det är helt klart. Jag hämtar konserverna åt mannen som inte sagt ett ord under tiden jag fyllt dunkarna, han tar emot dem och går in och stänger efter sig utan att säga hej då.

Jag tänkte försöka ta mig till motorvägen härifrån och tittar på kartan. – kan du hjälpa mig navigera tror du? Frågar jag Felicia då jag vet att Leo sannolikt hittar lika dåligt som jag, ”ja pappa” svarar hon, och vi fortsätter. När vi börjar närma oss avfarten mot motorvägen börjar vi se fler stillastående bilar, och vi ser att det sitter döda människor i flera av dem. Vi tar på munskydd och sätter ventilationen på rundgång för att inte få in luft utifrån, jag behöver ha AC igång för att rutorna inte skall imma igen av fukten från vår utandningsluft.

Vi ser att det är helt stopp lite längre fram, rondellen som leder ut till motorvägen är full med stillastående bilar och vi ser orsaken lite utanför, flera bilar som krockat och som spärrat så man inte kommer ut. Vi stannar och inspekterar omgivningen innan vi tittar på kartan igen. Vi blir mycket frustrerade när vi ser att den enda andra vägen till motorvägen skulle innebära att vi behöver köra tillbaka genom avspärrningarna vi flydde ifrån. ”pappa!” Hör jag Leo säga, och jag tittar upp och ser flera människor närma sig oss, jag ser blod på dem och känner hur det hugger till i magen av rädsla. Jag kan inte vända bilen här med släpet på och ropar istället – STANNA! med hög röst, en av dem stannar men de andra fortsätter framåt, jag hör dem säga med hesa röster ”hjälp oss, du måste hjälpa oss, vi måste ha vatten, mina barn dör,” – STANNA!, ropar jag ännu högre till dem, men de bara fortsätter. Jag tar sikte på en av personerna som inte sagt något och skjuter och ser huvudet kastas bakåt och saker som flyger i luften. Resten av människorna tittar skräckslaget på mannen som ligger ner, och vänder håll och går därifrån.

Det ringer i öronen på mig, jag hann inte ta på mig hörselskydd och beslutar att alltid ha det i fickan nu, jag behöver inte mer tinnitus tänker jag. Jag vänder mig om, barnen tittar med uppspärrade ögon, jag säger med lite darrig röst- jag kunde inte riskera att de smittar oss. ”pappa, vi förstår, du hade inget val”, Felicia med sin analytiska aspberger säger ”du sköt honom för att du älskar oss” och låter det vara med det. Jag känner mig instängd och pressad med bilen fast här innan rondellen och ser mig omkring. Längre bort ser jag en halvfärdig byggnadskonstruktion med plåttak som ser ut att bli en industribyggnad av något slag. Jag backar försiktigt med släpet och parerar så gott jag kan, men får ändå köra framåt ett par gånger för att räta upp oss, och kan till slut vända ekipaget och kör till den halvfärdiga byggnaden. Jag ser till min glädje en stor gul maskin med en skopa på och tänker grävmaskin fast jag vet att det nog kallas för hjullastare egentligen.

Jag parkerar vår bil på en stor grusplan bredvid hjullastaren och går ut. – kan ni hålla koll på omgivningen en stund? Frågar jag barnen som nickar och ser allvarliga ut, jag ser att de tagit fram varsin pistol med, – var försiktiga med dem, kan jag inte låta bli att säga trots att jag vet att de kommer vara det. Jag går fram till hjullastaren och känner på dörren, som är låst. Jag tänker på händelsen med de sjuka människorna och mannen jag dödade och känner mig märkligt distanserad, och undrar om jag är någon slags psykopat som inte bryr sig? Jag kopplar in irkameran igen och tittar på byggbarackerna som står en bit bort, men de har samma färg som omgivningen. Jag tittar in genom fönstren och lyser med ficklampan men ser inget som verkar hotfullt. Dörren in är låst den med. Jag tar en sten och bankar sönder rutan och skrapar längs kanterna innan jag lägger ett lager silvertejp på kanterna och klättrar in.

Jag står i något som ser ut som ett litet kontor, och en dörr som leder till en rad med skåp. På väggen bredvid mig sitter ett nyckelskåp, jag känner på det och drar en suck av lättnad när det visar sig vara öppet, och jag tar med mig tre små nyckelknippor och klättrar ut igen innan jag kommer på att jag nog kunde låst upp dörren inifrån istället. Den andra knippan passar i dörren till hjullastaren och jag klättrar in och sätter mig i sätet och ser mig omkring med en lätt skeptisk min. Det sitter en hög rad med knappar på höger sida och en rad med spakar bredvid ratten. Jag tar fram telefonen och startar kiwix som har en lokal kopia på hela Wikipedia, och försöker komma på vad hjullastare heter på engelska, och drar mig till minnes ordet loader som jag provar. Jag sitter en stund och bläddrar mellan massa fina bilder och information om alla sorters hjullastare, men ingenstans står det vilka spakar och knappar som gör vad, det som verkar intressant pekar mot externa urler som jag inte kan nå. Jag stoppar in nyckeln i tändningen och vrider om, kontrollampor tänds men motorn startar inte, jag provar en gång till och ger lite gas samtidigt, och efter en stunds trial & error går motorn igång med ett mullrande utan att jag riktigt vet varför.

Barnen står en bit bort med hunden kopplad och tittar på, samtidigt som jag ser dem snegla på omgivningen då och då. Jag letar efter en kopplingen och växelspaken men hittar ingen? Men ser ett reglage med snabb och långsam och provar att sätta den på långsam. Jag ger gas men inget händer, jag tittar runt lite till och ser ett reglage med körriktning och väljer fram, och provar att gasa igen, och plötsligt rör den sig framåt! Jag stannar på tomgång och tittar på spakarna bredvid ratten, jag provar en av dem och skopan höjs! Och sänks åt andra hållet, det får duga anser jag. Jag frågar om något av barnen kan tänka sig att köra bilen efter mig och förklarar att det är en automat, bara att släppa bromsen så börjar den rulla, och går fortare när man gasar med höger pedal och att man kan sluta gasa och istället bromsa om man blir orolig,

Leo erbjuder sig, han gillar motorcyklar och bilar. Han får prova på grusplanen och kör en liten slinga, sedan sätter sig Felicia bredvid mig i hjullastaren eftersom hon inte känner sig trygg med att Leo kör, och vi beger oss sakta mot rondellen, jag kör först. När jag kommer fram till den första bilen sänker jag skopan och kör lite framåt tills bilen gungar till och står lite snett, då lyfter jag sakta skopan och kör framåt och åt höger, och välter helt enkelt ner bilen i diket vid sidan av vägen. Jag fortsätter att knuffa undan bilar tills jag kommer till rondellen och ser att den bara har en liten kant och kör rakt över den till andra sidan och fortsätter välta bilar, en bil lägger sig på taket strax bredvid mig, och jag ser ett litet spädbarn tumla ur sin barnstol och ligga med en onaturlig vinkel mot ett av bilfönstrena, först då slår det mig med full kraft, när jag ser det döda barnet ligga så ovärdigt i bilen, att någon har gjort detta mot oss, jag är övertygad om att vi är utsatta för någon slags krigshandling, att en sjukdom släppts lös mot oss, jag misstänker att det inte gick som planerat heller, jag har inte sett några flyg eller fordon eller något alls som visar att det skulle vara något slags militära styrkor någonstans, jag kan såklart ha helt fel med.

Jag vaknar upp ur mina funderingar av att Felicia oroligt säger ”pappa?”, och jag fortsätter välta bilar med ett ursinne som får dem att tumla runt onödigt mycket. Slutligen har vi röjt oss en väg, och jag tittar längtansfullt på hjullastaren och önskar att vi kunde ta den med oss när vi åker vidare. Vi sätter oss i bilen och kör igenom rondellen, på avstånd ser jag några av människorna titta på oss och jag får en klump i magen av obehag. Vi kör några mil, och behöver sakta in och köra runt stillastående bilar på några ställen, på ett ställe ser vi ett stillastående tåg, det kommer rök ur en liten skorsten från en av vagnarna! Jag saktar in bilen för att sedan stanna helt och funderar lite på om jag ska ta kontakt eller inte med människorna eller människan på tåget, jag har fått en önskan sedan det döda barnet om att få veta mer vad som hänt, inte för att det ändrar på situationen något, men för att jag är en informationstörstande person, är det värt att riskera något bara för att jag är nyfiken? Funderar jag.

”Varför stannar vi?” frågar Leo i baksätet, ”är det dags för mat?” frågar han hoppfullt och jag kommer på att vi missat att få i oss någon lunch och det är redan kväll. Vi kanske kan få låna en av vagnarna att sova i? funderar jag- ja, vi kanske kan sova i tåget inatt? Vad tror ni om det? Jag kör in bilen på en liten grusväg som slutar i ett viltstängsel nära tåget och tutar en gång med bilen. Efter en stund öppnas ett fönster i vagnen nära oss och en kvinna tittar ut med en pälsmössa på huvudet, hon har en pistol i handen med, och jag undrar hur det kommer sig att så många helt plötsligt har vapen? – hej, säger jag, ”hej”, säger hon och tittar på barnen och släpet. ”ni är den första bilen på ett tag här”, – ja det var stopp vid utfarten till motorvägen som jag röjde undan med en gräv.. Hjullastare, säger jag. – har du varit på tåget sedan katastrofen?, frågar jag, hon ifrågasätter inte mitt ordval utan svarar bara ”ja, det blev stopp, eller, strömmen försvann och tåget bara rullade tills det stannade här, några dagar senare började de första människorna att insjukna i en slags blödarsjuka eller vad man skall kalla det, de gick åt det hållet ni är på väg mot för att leta upp ett sjukhus, jag verkar vara immun, jag blev iallafall inte sjuk”, svarar hon.

Hon stoppar undan vapnet och säger ”jag heter Marie, ni verkar ok, jag var orolig att ni skulle vara otrevliga. Är det dina barn där bak?” frågar hon men undrar nog egentligen vad vi heter. – jag heter Bengt, det här är Felicia och Leo. ”vill ni komma in på en kopp te?” frågar Marie, jag tittar på barnen för att se vad de anser om saken, och de nickar, – Jatack, säger jag, du är inte allergisk mot hundar va?, frågar jag, och får ett förtjust nej! tillbaka. Vi öppnar grinden och kliver på tåget, Marie böjer sig genast ner och börjar kela med hunden som viftar ivrigt med svansen. Marie berättar om sjukdomen, att de som smittades fick blåsor på sina tungor, och efter två dagar började blödningarna. Hon har gått igenom all packning på tåget och lagt undan allt ätbart, men det bästa var en matleverans med konserver i en vagn med frakt.

Efter ett tag kändes det som att hon lika gärna kunde stanna kvar på tåget, säger hon, det rinner en bäck med fint vatten nära, hon har isolerat en kupé med sittdynor och byggt ihop en liten kamin som hon eldar i, det kändes inte bättre att gå någon annanstans berättar hon. Vi berättar vår historia, och vad vi sett och upplevt sedan katastrofen. Jag hämtar våra sovsaker och gör några fler rundor och hämtar mat och fotogenkamin och spritkök, Marie tittar på sakerna lite undrande och jag säger lite generat att jag är en såndär prepper. ”det var fantastiskt förutseende av dig att förbereda dig så, hur visste du att detta skulle hända?” frågar hon, jag svarar att jag såklart inte kunde veta en sådan sak, men att konsekvenserna av katastrofer brukar leda till samma grundläggande behov av vatten, värme, mat och skydd, nu fattas bara information med. Marie lägger till en mycket intressant detalj, att himlen lystes upp av ett mycket skarpt sken från horisonten innan strömmen försvann,vilket bara bygger på mina misstankar om att katastrofen är skapad av någon. Vi lagar en middag på våra gemensamma resurser, det blev en gryta med potatis svamp och grönsaker från konserver, bitar av ett rådjur som Marie lyckades skjuta med pistolen hon hittade från en sportskytt (det låg skyttekort och skyttedagbok i lådan med pistolen), en liten flaska rödvin från bistron och knäckebröd som substitut till vanligt bröd, men det var riktigt gott att doppa och äta ändå. Barnen och jag inreder en sovkupé med våra sovsäckar och fotogenkaminen och det blir varmt och skönt efter en stund, ett fönster står lite på glänt så det kommer in luft. Barnen somnar fort i sina sängar och jag ligger vaken och tittar ut genom fönstret på stjärnorna, när det plötsligt knackar väldigt försiktigt på vår dörr. Jag smyger upp och öppnar försiktigt, Marie står utanför i vad som ser ut som en otymplig rysk armépäls, vilket är lite besynnerligt, men när hon gläntar på pälsen ser jag att hon inte har något annat alls under, hon frågar om jag vill komma till hennes kupé istället, vilket jag tycker är en bra idé. På morgonen frågar jag om hon vill följa med oss i bilen och jag berättar lite om mina planer för henne, men hon säger att hon trivs väldigt bra där hon är, hon vill inte tänka längre än just här och nu, vilket jag har full respekt för. Vi tackar för att vi fick vara hos henne och vi får en lång avskedskram innan vi åker. Hunden får ett ben från rådjuret som han gnager nöjt på i bilen så det krasar. Jag kan inte låta bli att ställa en fråga till henne – Felicia undrade en sak för ett tag sedan som jag inte visste svaret på, vet du hur Dinosaurier parade sig?, hon skrattar och svarar nekande, och vi åker vidare på motorvägen.

Jag funderar på hjullastaren och på hinder i vägen och att vi har en lång sträcka framför oss med stora sträckor av skog och obygd, och hur mysigt och vackert det än är så skulle vi nog få det ganska eländigt där. Vi har bott bra nu, men jag kan inte räkna med att vi kommer göra det framöver och försöker fundera på hur vi ska lösa det. Längre fram på vägen ser vi en bil med husvagn som kraschat och vält, men jag har redan avfärdat husvagn, vi behöver släpet för att öka våra möjligheter att överleva när vi kommer fram. En husbil! Såklart, tänker jag och börjar fundera på hur jag ska hitta en sådan.

Gå till del tre Slut på del fyra, fortsättning följer. Gå till del fem